Det låter onekligen lite roligt nu, i en tid med telefoner som ligger utspridda lite överallt, men då stod husets telefon i telefonrummet. Sladden var fast förankrad i väggen och numren slog man tålmodigt med hjälp av snurrskiva.
Här fanns också räkneapparaten, även den med sladd i väggen. Detta gjorde att telefonrummet under några år också tjänstgjorde som spelrum.
Vi hade nämligen vidareutvecklat Monopolreglerna och gjort det möjligt att låna pengar i stället för att bli bankrutt. Lånen bokfördes noggrant, pappersremsan från räkneapparaten växte meterlång och spelet kunde pågå i månader.
Min barndoms hus hade också ett allrum – så hette vardagsrummet på den tiden – och ett finrum där vi sällan var. I källaren fanns syrum, snickarrum, matkällare, bastu och tvättstuga med ett fiffigt tvättnedkast direkt från garderoben en våning upp.
I källaren fanns också ett hobbyrum, med oömma betongväggar och betongglas som gjorde det möjligt för hela kvarterets barn att ha turneringar i inomhusfotboll och rundpingis. Ja, vi hade till och med cykeltävlingar, hur nu det gick till på denna ändå begränsade yta.
Många rum var det, men däremot inte varsitt barnrum. Jag delade rum med brorsan tills vi flyttade därifrån när jag var tolv år och kan inte minnas att jag längtade efter eget. Prioriteringarna var annorlunda på den tiden.
Något telefonrum har vi inte i huset där jag bor nu. Inget finrum eller syrum heller. Däremot kommer jag ibland på mig själv med att kalla rummet där vår stationära dator står för ”datorrummet”.
När jag nattade min femårige son i går berättade han att han ska jobba på Corren när han blir stor. Jag ser fram emot hans krönika om sin uppväxt: ”När jag var barn hade vi ett rum som gick under namnet datorrummet”.