I början av 1980-talet var jag med och uppfann Facebook. Man kan kalla det en väldigt tidig betaversion – och den var helt analog.
Vi var ett dussin kompisar som inte ville tappa kontakten efter gymnasiet, så vi köpte en stor dagbok som vi turades om att skriva i. Efter en vecka skickade man den vidare på posten till nästa kompis.
Men vi nöjde oss inte med det. Vi hade storartade planer på ett kollektiv – och plötsligt fanns det bara där, det stora röda drömhuset på landet som vi fick hyra.
Vi stormade in i den sömniga lilla byn och grannarna tittade storögt på de konstiga ungdomarna med sina stora, vilda fester (ja, vi var inte bara först med Facebook, det här var en tidig version av Änglagård).
I byn fanns en lanthandel av det slag som var omodernt redan då, med en handlare bakom disken som plockade fram vara för vara från hyllorna. Han hade koll på allt och alla. ”Nu behöver väl fru Andersson ett paket strösocker, det är ju fyra veckor sedan frun köpte ett senast”, kunde man höra när man väntade i kön.
När det var vår tur blev samtalet närmast ett förhör. Vad var vi för ena egentligen? Vad gjorde vi här? Hade vi ens några riktiga jobb?
Snart visste alla i byn allt om oss, upplysta av handlaren. Så när det var dags för kräftskiva kände alla till det i förväg. På eftermiddagen ”råkade” bybo efter bybo promenera förbi vårt hus. De spanade in över häcken och såg oroligt långbord efter långbord monteras upp i trädgården. Vad skulle det här bli för ett jättekalas egentligen? I deras by!
Redan en halvtimme in på festen fick de oroliga vatten på sin kvarn. Vi hade ordnat tipspromenad i hagen upp mot grannarna. En tjej snubblade, slog bakhuvudet i – och blev liggande. En halvtimme senare kom ambulansen, rakt ut i hagen. Blåljuset lyste upp byn och publiken bakom fönsterrutorna var fulltalig.
Tjejen kvicknade till. Men vårt kollektivprojekt självdog senare på hösten som sådana projekt brukar när jobb och studier kommer emellan. Undrar hur historierna gick – eller fortfarande går, kanske – om ungdomarna som festade så att ambulansen fick rycka ut? Jag hade gärna frågat lanthandlaren, men butiken är förstås nedlagd sedan länge.
Det röda huset och kräftskivan dök upp i minnet häromdagen då jag satt och läste bostadsannonser. Huset var till salu! Min första tanke var att ringa mina gamla kompisar från då – vi måste ju köpa! Men jag insåg snabbt att jag tappat kontakten med hälften av dem för länge sedan. Dagboken är försvunnen och många av vännerna har aldrig hoppat på den digitala varianten av Facebook, som annars är ett fantastiskt redskap för att hålla kontakten. Det får nog stanna vid minnen.
Bostadsannonserna är de mest lästa i Corren och jag förstår varför. Även om man inte tänker köpa hus kan man sitta och drömma sig bort. Och, ibland, minnas. Dagens annonser hittar du på sidorna 10–26.