Det är öronbedövande tyst när jag öppnar bildörren. Inte minsta vind silar mellan de vinterkala träden, bara mina egna pulsslag susar när jag spetsar öronen. Total. Och fullkomlig. Tystnad.
På väg nedför backen mot huset ser jag ett par harspår i snösörjan. Det är allt. En palt passerade kanske här i går och den hade inte bråttom. Det var ju ingen annan här, lika bra att spara på krafterna.
Hunden och jag sniffar runt och kollar att inget hänt. Sommarhuset står där i lugnet, strömmen fungerar, allt är väl. Fortfarande lika tyst.
Dags att sätta lite fart. Jag öppnar plastlådan på hörnet där sommarmöblernas dynor förvaras en helt annan årstid. Nu är det fågelmat här.
Och där! Nu kom signalen att någon sett mig vid lådan och vet vad det betyder. Nötväckan trumpetar ett skarpt ”tuitt” och plötsligt sitter den i trädet strax intill. Det är alltid den orädda lilla nötväckan som kommer först.
Talgbollar i de runda kransarna, jordnötter i den stora behållaren, hampafrö i en fågelmatare, skalade solrosfrön i en annan. En blandad hög på stora fågelbordet. Menyn är väl utprovad, efter åratals utfodring vet jag precis vad som äts upp. Gula hirsfrön, nej tack. Svart rapsfrö, mja, möjligen i nödfall. Enligt besökarna i vår trädgårdsrestaurang är hampa delikatessen framför alla andra.
Det blir många kilo att kånka på under en vinter, en kostnad som förmodligen är jämförbar med, ja vadå? Jag tänker inte räkna efter, för belöningen är så mycket mer värd än pengar.
Jag går in och brygger en kopp kaffe. Det är ungefär så lång tid det tar innan nötväckan har fått grannskapet att komma över. Tidigt dyker hela talgoxeklanen upp, de är bortåt tjugo fåglar vid det här laget. Så gulsparv, en signaturfågel för vårt sommarparadis. Ett par gråsparvar, på väg att bli rariteter vid fågelborden. Grönfinkar och alla fyra individerna av större hackspett som ljudligt sänder morse från vår trädgård under sommaren. Två pyttesmå grönsiskor. Det är dagens besökare, så här långt.
Tidigare i vintras hade vi en stor grupp domherrar, starar, sju dramatiskt sminkade stenknäck, rosa små gråsiskor, bergfink och bofink, en gång till och med rödhake. Och förstås de galna nötskrikorna, som får hunden att hoppa upp från skönaste platsen vid brasan och vilja ut och jaga.
Nu frasar det av fågelvingar bland träden. Trafiken är intensiv, snart tycker nog även duvhöken att lunch är serverad.
Förra året matade jag ända till midsommar och fick i gengäld se så mycket fåglar som aldrig förr. Talgoxarna blev så tama att de satt på fönsterbrädet och stirrade anklagande vid frukostdags, om jag inte gick ut och fyllde på.
Och snart kommer den verkliga lönen för mödan. Vårljuset startar sången. Redan nu kan vi vakna tidigt av drillarna och längtar efter upplevelsen när körsbärsträden blommar att hela trädgården är en enda fågelkonsert.
Gästkrönikör Lena Grape Lilliehorn är till vardags chef över Correns lokalredaktioner.