Sommaren 2015 är över. En skitsommar tycker nog de flesta.
Inte jag. Jag bryr mig väldigt lite om väder.
För mig blev sommaren 2015 den bästa. Sommaren jag lärde mig fånga stunden.
Jag vet, det låter klyschigt, ni kan kalla det 40-årskris ni som gillar den stämpeln, men för mig är det största grejen.
Det är i rummen det händer, det har jag lärt mig nu. Det är i de fysiska och andliga rummen du fångar stunden, som du vilar och njuter.
Andliga rum?
Nej, jag har varken sett ljuset eller mött vår skapare. Inte heller suttit för nära limburken.
Jag ska förtydliga.
Är jag med familjen men hela tiden håller på med jobbet i mobilen så är jag inte i familjerummet. Jag springer mellan familje- och jobbrummet, jag fångar inte stunden, jag bara springer.
Likadant på golfbanan. Håller jag på med jobbet i mobilen så njuter jag inte i golfrummet heller.
Vissa människor har det här gratis, de har extremt lätt för att vara i stunden, att sjunka in i det de håller på med.
Jag har haft svårare.
Jag har rusat hela mitt liv, liksom sprungit i en korridor, bara tittat in snabbt i de andliga rummen, sällan gått in, sällan njutit.
För några år sedan talade jag stresshantering med en terapeut på neuromottagningen på US, där jag gick i många år för att utreda min epilepsi, och hon sa det enkelt så till och med jag begrep:
– Gör det du tycker om, som du mår bra av. Gör det och njut av det. Utan att tänka på annat.
Svårare är det inte.
Går man aldrig in i rummen och stänger om sig blir njutningen lätt ytlig och flyktig.
Går man in och stänger om sig blir den djup och ytterst vilsam.
Jag älskar mina rum.
Kajakrummet är en favorit. Så lugnt. Så fridfullt. Alltid storslagen natur i det rummet. Cykelrummet och golfrummet är två andra rum där jag lätt stänger om mig och njuter.
Jag kan skapa hur många rum som helst. Inget är för litet för att få ett eget rum. Allt handlar om att fånga stunden. Hur kort den än är.
Fysiska rum kan ha samma effekt.
I sommar har vi jobbat med att skapa rum i vår pyttelilla trädgård.
Jag inser att inget är för smått där heller.
Även om kvadratmetrarna är få går det faktiskt att skapa ett rum för soffhäng, ett annat för grillning och ytterligare några för bad, odling och kanske det viktigaste, fruns hängmatta.
Vi är inte i mål än, har precis börjat, men i badet har jag redan ett favoritrum där ute i byggröran.
Bara det, att jag kan njuta i en balja omgiven av brädor och jordhögar, och inte sitta där och stressas av röran, säger en del om hur jag lämnat livet i korridoren.
I höst fortsätter skapandet av små rum.
I trädgården – och i mitt inre.
Christer Kustvik är redaktionschef på Corren.