Jag minns min första bilaffär. Jag var 23 år och hade just fått mitt första fasta jobb som städare på lasarettet i min uppväxtstad, där jag hade mellanlandat efter ett reseäventyr i väntan på nästa steg i livet. Jag hade råd att skaffa mig en egen lägenhet och en bil. Friheten var total. Och vilken affär sen. Bilaffär alltså.
Säljaren som var pojkvän till en bekant, ville ha 5 000 kronor för den röda lilla Ford fiestan, som jag sedan länge glömt årsmodell på. Jag prutade ner den 500 spänn och kände mig som en fullblodad bilhandlare. Det röda vrålåket gick som en kanonkula över södra Sverige, ofta fullastad med folk. Till kompisar i Halmstad, till charterflyget på Sturup, till barndop i Älmhult eller till systern på folkhögskolan i Arvika. Fram och tillbaka, med bilstereon på hög volym. Vilken känsla det var att pumpa fram på vägarna.
Tillsammans med den lärde jag mig hur man fyller på motorolja, spolarvätska och att pricka in rätt lufttryck i däcken. Tillsammans med den lärde jag mig att man absolut inte får köra i gångfart ute i vägrenen, med varningsblinkers på när varken halv-, hel- eller dimljus fungerar. Tillsammans med den lärde jag mig köra med släp.
När det blev dags att lämna Småland för studier i Linköping och den fasta inkomsten ersattes med studiemedel, byttes bilen mot cykel. Efter att ha annonserat på en köp- och säljsajt i bara några dagar, stod jag åter med gott självförtroende som bilhandlare. Trots en trasig spindelled, en icke godkänd draganordning, samt en handfull med övriga defekter, fick jag tillbaka hälften av vad jag en gång gav för bilen.
Nu kör jag en präktig familjebil, en kombi, för att få plats med hela mitt lilla gäng och alla dess prylar. Varje månad, ofta sammanfallande med att amorteringen på billånet ska betalas, tänker jag att jag inte behöver en bil. Cykeln tar mig dit jag ska, är bilen verkligen ovärderlig, där den till större delen står....och värmer en garageplats? Ni förstår, jag behöver egentligen inte en hel bil för mig själv, men jag behöver den helt och hållet ett par gånger i veckan och när barnen vägrar cykla genom snömodd en onsdagsmorgon i februari.
Efter att ha provat på medlemskap i en bilpool har jag till slut förlikat mig med att bilen är och förblir oumbärlig, åtminstone i några år till. Under tiden gläds jag åt att fortfarande få uppleva fullastade bilutflykter med bilstereon på högsta volym. Varken musiken eller sällskapet är detsamma som för 20 år sedan, men friheten är total.