Man skulle kunna tro att jag hade 50 mil till civiliserade trakter och inte en. På hösten vill jag fylla frysen med viltkött och på våren ska boden fyllas med ved som får torka till nästa vinter.
Gubben och jag ska låta renovera kåkens eldstäder. Just nu fungerar bara vedspisen och en av tre kakelugnar. Snart finns fem prima eldställen så nu ägnar vi helgerna åt att bygga upp ett rejält vedlager. Klimatförändringarna och den smältande polarisen kan paradoxalt nog leda till att våra vintrar blir fem grader kallare. Här gäller att se om sitt hus.
Björkar tas ned och delas upp av snälla grannen Klas, de kraftigaste kubbarna slår Gubben sönder med kil och slägga, de andra delar vi i vedklyven.
Det är något sinnligt, rogivande och tryggt genuint med monotont vedarbete. Kvidandet och knarrandet när en kvist ska bemästras, smällar höga som pistolskott när ett vedträ spricker efter bara några centimeter, den ljuvliga doften... och högen som växer.
Vi säger inte så mycket. Här råder mer av tyst kommunikation.
Lördagsmorgonen är kylig, den lågt stående solen silar sig in genom vedbodens glesa plank. Mellan klabbarna, när klyven vilar, letar sig hoppingivande fågelsång in till oss. Två små hjortpojkar mumsar vildfågelfrö en bit bort. Snart, alldeles snart, är våren här. Efter ett par timmar tar vi paus för frukost.
Det är då jag känner att jag drabbats av de inte så omtalade krämporna stelfinger (ett långfinger som knappt går att böja) och klyvnacke.
Det är åkommor som drabbar klyvmaskinisten. Med en statisk tvåhandsfattning står man vänd med huvudet helt åt höger för att observera när det är dags att avbryta och backa klyvens påtryckararm, så att Gubben kan vrida trät. Så efter frukosten byter vi plats och jag får sköta det mer rörliga lyftandet, vändandet och vridandet.
Nu ska jag köpa Lars Myttings bok ”Ved”, full av tips och vacker vedpoesi.
Boken fick nyligen kritik för att”hänga samman med grumliga politiska strömningar i tiden, konservera ett manligt område dit kvinnor inte har tillträde, innehålla djupa konservativa värderingar som vi inte vill se och skapa bastioner som står i strid med ideal om jämställdhet”.
Att en del bara orkar!
Jag måste nog läsa Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari” också. Om samlarmänniskan som strövade omkring i grupper om 30 personer, var jämställda, utan hövding och löste konflikter så fridsamt som möjligt eftersom det var livsfarligt att bli osams.
Som arbetade drygt två timmar om dagen och ägnade resten av tiden till lek, gemenskap och vila. Som levde mer och analyserade mindre.