LÄS OCKSÅ: "Vad sysslar ni med föräldrar?"
Man ger sig inte ostraffat på att tycka till om barnuppfostran i Sverige. Krönikan ”Vad sysslar ni med föräldrar?” har lästs av över 400 000 människor. Jag stack nosen i ett getingbo.
Jag har fått hundratals berättelser om hur andras sjövilda ungar förstört restaurangbesök, konserter, flygresor, semestrar. Ja till och med om människor som flyr sina hem på helgerna för att oväsendet från grannungarna är öronbedövande. Men jag har i mejlen också oroliga nödrop från mor- och farföräldrar som undrar hur detta ska sluta.
LÄS MER: "Barn måste lära sig att känna gränser"
Mejlen från förskolepersonal är entydiga: det har gått överstyr. ”Vi får inte utfärda några enskilda diciplinära åtgärder. Om ett barn stör läsestunden måste vi avbryta läsningen för hela gruppen för att inte kränka ett enskilt barn”, skriver en.
Kollektiv bestraffning alltså. Man häpnar.
De flesta har applåderat krönikan, men några är ursinniga och kallar mig ”barnhatare som vill portförbjuda levnadsglada barn”.
Det är så dumt så jag ids inte kommentera det.
Här är några av kommentarerna:
LÄS MER: Storm efter krönika om "monsterbarn"
”Du har inte med våra barn att göra!”
Jo, så länge de förpestar för andra så har alla med dem att göra.
”Dina egna var väl små änglabarn.”
Verkligen inte. Men jag förklarade innan vilka regler som gällde dit jag tog dem. Om de ändå ballade ur hade jag vett att ta dem under armen och gå. Både för deras och omgivningens skull.
”Alla har rätt att vistas på offentliga platser”.
Ja, men inte alltid. Inse att var sak har sin tid och har man en unge som klättrar på väggarna så får man vänta med restaurangbesök tills barnet kan hålla sig någorlunda på mattan.
”Adhd, asperger, autism. Du kan ingenting om sådana barn och vet inte hur de fungerar!”
Jo, det vet jag. Men – återigen – debatten handlar inte om barn med neuropsykiatriska diagnoser utan om en ny, utbredd syn på barnuppfostran, där gränssättning likställs med att kuva barnet. Dock kan även diagnosbarn behöva lyftas ut från en restaurang eller en konsert om de stör.
”Moderna föräldrar använder modern pedagogik, vi förhandlarmed barnen för att inte kränka dem”.
LÄS MER: Mamma svarar Carina i insändare: "Barns känslor måste få komma ut"
Att vägleda och sätta gränser är inte att kränka, det är att älska och bädda för att barnen ska fungera med andra. Djur- och människoungar behöver ledare och förebilder. Ramar och kramar. Att förhandla om visst kan väl vara bra, men när en femåring tillåts diktera middagsmat sju dagar i veckan och vart familjen ska åka på semester har det spårat ur. Och om femåringen tillåts förstöra en konsert kränks ju både artisten och resten av publiken.
Barn är inget egoprojekt. Ingen liten privat accessoar föräldrarna bär omkring och som endast de själva behöver ha en relation till. De ska växa upp och ingå i ett större sammanhang. Sammanhang där ett visst mått av empati, hänsynstagande och inkänning är nödvändigt för att det ska fungera.
Vill ni att de ska bli avskydda av sin omgivning? Nej, men så hjälp dem då! Hjälp dem att förstå att man inte kan bete sig hur som helst var som helst.
Dit hör alla platser där det vistas många människor och i synnerhet platser dit människor kommit för att uppleva något. Restauranger, kaféer, bibliotek, kyrkor, konserter, flygplan, biosalonger. Hjälp era barn förstå att där gäller andra regler än hemma, annars fungerar det inte. Hjälp dem förstå att människor blir ledsna, arga och besvikna om de inte hör vad artisten sjunger eller har sparkande fötter i ryggen under tre timmars flygresa.
Jag och andra hjälper gärna till.Jag vet att det kan vara urjobbigt att vara småbarnsförälder och tillvaron går verkligen inte alltid på räls.
När en unge får ett utbrott kan avledning vara ett utmärkt verktyg och ibland lyssnar barn mer på en främling än på de egna föräldrarna.
Men jag vill inte få en utskällning när jag gör det!
”It takes a village to raise a child.”
Därför: Var tacksam när andra vuxna lägger sig i, om de gör det på ett anständigt vis förstås.
Annars växer era monsterbarn upp till monstermänniskor. Och sådana blir det till slut väldigt synd om.