Hej, gott folk! Hoppas ni överlevt semesterns vedermödor utan alltför svåra blessyrer. Sommaren är ju rent livsfarlig för oss nordbor som vistas inomhus i åtta månader, med te, böcker och plädar, för att sedan abrupt ge oss ut i vildmarken där vi ska klättra i berg och bo i skogen. De harmlösa värmeljusen ersätts av livsfarliga grillar. Nu ska vi bli ett med de stora elementen.
Aldrig tidigare har jag reflekterat över att skador har så olika status. Förrän nu.
En högaffel genom foten – helt okej.
Såga sig i handen – helt okej.
Tredje gradens brännskada av grillen – helt okej.
Ramla från stegen och bryta benet – helt okej.
Bli ormbiten– helt okej.
En infektion i nagelbandet – njae . . .
Djävulusiskt ont
Det var mitt i semestern och jag befann mig i Karlskrona. Lugnt semesterstrosande upptäckte jag en liten, liten nagelflisa på höger pekfinger och bet av den. Herregud, det har man ju gjort hundratals gånger. Det var väldigt odramatiskt och inget blodvite uppstod.
Några dagar senare vaknade jag med ett pekfinger som var dubbelt så stort som vänsterhandens, blålilla och bultande som om det skulle sprängas. Så fort jag nuddade fingret tjöt jag. Det gjorde så djävulusiskt ont. Jag hade fått in bakterier i det mikroskopiska såret.
Gubben tog det hela mycket allvarligt och ordinerade penicillin. Jag skrattade rått. Penicillin för ett svullet finger, nu fick han väl ge sig.
Jag skull snart bli lite mindre kaxig. Nagelbandsinfektioner kan sprida sig till fingrets sena och fortsätta ned i handen. Ibland måste nageln opereras bort. I svåra fall får fingret amputeras.
Gick krabbgång
Fingret fortsatte svullna och liknade snart en Bamsekorv. Nåja, en grillkorv i alla fall. Under inga omständigheter fick det bultande fingret komma emot något, varför jag började idka sidledes krabbgång, med fingret höjt i luften framför mig. Ungefär som moderna fäktare i vit pyjamas, fast de har värjan som främsta punkt och inte pekfingret.
Mitt högra pekfinger kom först, sedan kom resten av mig. Om ni förstår. Jag provade även enarmssimning, men håll på att drunkna på kuppen och gav upp.
Att ett infekterat nagelband kan vara så handikappande, vem hade trott det. Att borta tänderna utan pekfinger var löjligt svårt. Andra toalettbestyr ska vi inte tala om.
På nätterna låg jag på rygg med mitt omlindade finger högt på en kudde intill mig, så långt ifrån Gubben som möjligt.
Omgivningen överöste mig inte direkt med sympatier.
– Infektion, sa du. I nagelbandet. Hmmm.
Nej, någon större omtanke och kärlek i denna svåra stund var inte att räkna med.
Nageltrång?
Till slut hade penicillinet effekt, smärtan avtog lite och jag kunde punktera fingret och bli av med varet. Två veckor efter den ödesdigra nagelbitningen var fingret återställt, om än rött.
Det tog ytterligare några dagar innan hjärnan begrep att jag inte längre behövde spreta upp med fingret i luften och hålla det overksamt.
”Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta”, lyder ordspråket. Nu har jag lärt mig det på ett handgripligt vis.
Undrar vad nästa semester bär med sig för dramatisk lågstatusskada. Nageltrång i lilltån?