Skriver jag nu en krönika om min bröstförminskning är det inte konstigt att människor tar upp ämnet när vi ses. Lite ovant kanske, men inte konstigt.
Men: Man kan undra vad människor runt omkring, som inte hade läst den, egentligen tänkte när gentlemannen i 70-årsåldern tågade fram till mig utanför Correns tält på torget i lördags och glatt undslapp sig:
– Och tuttarna sitter fortfarande fint på plats, får man förmoda!
– O ja, tackar som frågar!
– Ja, god jul då!
Det handlar inte om hur man har det, utan om hur man tar det. Att avdramatisera och skämta kan vara ett sätt att närma sig det jobbiga och lättare kunna tala om det.
Samtidigt som jag låg under kniven gjorde en av mina läsare, Amie, det också. Men hon högst ofrivilligt. Jag kan inte undanhålla er hennes tänkvärda brev om hur hon tacklar det stålbad hon genomlider.
”Hej Carina! Jovisst har vi en särskild relation till våra tuttar, bröst, bomber, pattar . . .
Vi lyfter dem i bygel-bh, vi trycker in dem i sport-bh, vi svettas mellan dem och under dem nattetid under klimakteriet och sommartid i värmeböljor. Vi kämpar med kläder som skall passa, syr ett extra knäppe mellan knapparna på klänningen eller blusen om de är fylliga, strör talk under dem, sprutar en skvätt parfym mellan dem. Jag vet. Jag är en 75 D. Eller var. Eller halva jag är fortfarande. Händerna har sitt invanda mönster när man duschar och plötsligt, sedan 4,5 vecka, finns det inte ett vänsterbröst att tvåla in och pyssla om, bara ett platt slagfält.
Nej, jag saknar inte det dumma bröstet som härbärgerade främmande inkräktare utan mitt tillstånd. Må det ruttna på patologen eller någonstans för evigt! Men jag undrar när jag skall vänja mig vid den icke symmetriska spegelbilden som är min numera. Och om jag kommer att kunna göra något vackert av ärret och kunna missionera ÖVERLEVNAD i simhallens duschrum.
Måste man ha två bröst? Eller ens några alls? Måste man ha hår på huvudet, ögonbryn och fransar? Kommer min nya kropp att under behandlingstiden skrika ut CANCER så att omgivningen blir illa till mods? Hur kommer jag att uppleva min spegelbild och min tid utan hår?
Varför är det mer uppseendeväckande då kvinnor är kala om huvudet än när män är det? Vårt hårsvall tillhör vår identitet som kvinnor och vi blir i regel inte flintskalliga om vi inte har en sjukdom.
Jag tror att vi är rituella varelser. Såsom jag gjorde en ritual av bröstet innan det togs bort (en tårta i form av ett bröst och en gipsavgjutnig) så skall jag också göra en ritual då håret faller. Mitt barnbarn ska få klippa mig. Hon ska få köra en leksaksbil på en nyrakad väg på mormors huvud. Vi ska ha kul mitt i eländet. Ritualer hjälper oss i övergångar till en tillvaro med andra förutsättningar. Ett sätt att ta kontroll, så vi inte enbart är offer för omständigheterna.
Vi är många i en liknande situation som min. Vi hittar våra strategier. Vi tar tag i utmaningen, överlever den och kommer ut som starka, erfarna kvinnor som vet att vår identitet inte sitter i det yttre. Men under tiden sörjer vi, gråter och förbannar, är kreativa och skräckslagna, kanske lättade och frimodiga, hoppfulla och sårbara. Men vi är fortfarande samma person som innan. Fast en dyrköpt erfarenhet rikare. Och det finns peruker, lösbröst, smink och andra hjälpmedel. Jodå.”