Carina Glenning: Förfallet har lett till det fruktansvärda

När syn har kommit på tal har jag utmärkt mig lite genom att kanske inte svara som man brukar.

– Ser du dåligt?

– Nej, lagom.

– Vadå lagom?

– Jag ser lagom bra. Inte för bra, men heller inte för dåligt.

Efter ett sådant märkligt svar brukar syndialogen ta slut och jag har sannolikt idiotförklarats. Jag har varit lite lagom närsynt, och alltså sett lite blurrigt på långt håll, så länge jag kan minnas.

I takt med åldern har jag sett lite mindre blurrigt på långt håll men desto blurrigare på riktigt nära håll.

När jag nyligen gjorde en syn­undersökning tycker jag att optikern bekräftade mig när hon sa ”vad praktiskt, du har naturliga rumsglasögon inbyggda”. Alltså jag ser perfekt i ett rum. Det är när det handlar om väldigt nära saker (korsord med liten skrift) eller saker på långt håll (en hjort 100 meter framför bilen) som det skiter sig.

De senaste åren har jag haft läsglasögon, skärmglasögon, se-på-långt-håll-glasögon, läsglasögon i solglasögontappning samt såna där jättesolglasögon stora som cyklop som man sätter ovanpå övriga glasögon.

För 20 år sedan gjorde jag ett försök med linser. Bortsett från att dåtidens linser krävde att bli daltade med som lindebarn, och det passade inte min otåliga själ, så var det en ren skräckupplevelse första gången jag gick på stan iförd linser.

Världen blev för skarp. Människor hundra meter bort var knivskarpa och det kändes som om omgivningen liksom anföll mig på ett mycket obehagligt sätt. Så jag blev nästan nöjd när jag efter en blöt pubkväll lyckades stänga in den ena linsen i sin behållare genom att perforera den mitt i.

Nu går jag på stan med mina nya progressiva brillor och det känns som om jag har en cykel på näsan.

Jag är en cykel med ben. Trots att de är väldigt smäckra kan jag inte tänka bort dem en enda sekund utan hela tillvaron är inramad av mina glasögonbågar.

Mitt namn är Carina Glasögon.

Det var förresten ett fasligt bestyr att välja bågar. De fyra första metallbågarna dissades samtliga av Gubben för att de vara ”alldeles för mesiga och karaktärslösa”.

Han dissade de fyra nästkommande plastbågarna också, men när jag provade dem för nya unga kollegan Nils G sa han om par nummer fyra: ”Coolt. Det ser ut som om du jobbar på Google när du har de där glajjorna”.

Han kanske inte sa exakt så, men det är så jag väljer att minnas det. Självklart valde jag det paret.

Är man 56 år och allmänt tjurigt inställd till glasögon känns det ändå helt okej att se ut som om man jobbar på Google.

Nästa kroppsliga förfall att ta itu med lär bli hörseln. Själv tycker jag att jag hör lagom bra. Det tycker inte Gubben. Nyss utspelade sig följande samtal när han var i köket och pratade med mig som var i tvättstugan intill:

– Ska du köra en mörk 40?

– Va???

– Du borde göra nåt åt hörseln!

– Va? Vadå ”snöra åt på hösten”?