Kalsipper, kalsipper, kalsipper. Hur många kalsipper ska ett medelålders fruns behöva ta?
Jag trodde att modet med häng på brallorna skulle dö ut för flera år sedan, men icke. Särskilda hängbrallor saluförs fortfarande, ty det krävs naturligtvis en speciell skärning för att få brallor att vilja åka ner, även om man har skärp.
Vissa påstår att hängmodet har sina rötter i den amerikanska fängelsevärlden. Att det uppfanns av interner, som ett hemligt tecken för män att signalera att de gärna ville ha sex med andra män.
Andra gör gällande att modet kom sig av att det på 1980-talet blev förbjudet att bära skärp i fängelserna, för att internerna inte skulle kunna skada sig själv eller andra med det. Att internerna ofta magrade och att byxorna därmed blev för stora.
Jag har ingen aning om vad som är sant och det spelar mindre roll i sammanhanget.
Lugn. Jag manar inte till moralhets över att kalsongklädda rumpor blivit vanligare i gatubilden än torgstånd, även om det i vissa situationer vore skönt att slippa alla dessa pojkarslen. Jag är inte heller intresserad av modet i sig, eller dess ursprung, utan vad det kommer att leda till för människosläktet. På sikt. Rent anatomiskt.
För det är vad jag ägnar mina lunchpromenader åt numera, jag studerar hur unga killar med häng tar sig fram. Alltså hur de går.
Förutom att jag tvingats stifta bekantskap med alla tänkbara kalsongmärken i grälla färger har min trendspaning övertygat mig om att jag är en stor skandal på spåret.
Resultatet av min amatörforskning är rent förfärligt och borde resultera i en världsomspännande räddningsaktion. Jag befarar en total anatomisk omdaning av manskroppen! Framtidens män kommer, om hängbrallan inte kanar ner och dör sotdöden, att vagga fram som feta ankor. Med snedställda bäckenpartier och hälsporrar!
Så här går det till: För att få ett par hängbyxor att, trots allt, inte åka ända ned till fotknölarna måste man ta sig fram hyfsat bredbent. Vidare är det av förklarliga skäl svårt att böja benen i knäleden när byxgrenen sitter strax ovanför densamma. Därför måste hänggrabbarna gå med helt raka ben som om de vore stelopererade i knäna. Så att brallvidden hålls ut hela tiden.
Men det slutar inte där. Som en ytterligare manöver för att hålla brallorna på plats måste en svepande halvcirkelrörelse till vid vartannat steg. Jag anar att rörelsen puttar upp byxlinningen någon centimeter, det vill säga lika mycket som den strax åker ned igen, när det är dags för nästa bens steg.
Enligt mina minutiösa fältstudier sker halvcirkelrörelsen oftast med högerbenet, som alltså far ut i en båge varje gång det förflyttas framåt.
Detta i sin tur leder till en sned kroppshållning och märkliga fotpositioner. Jag är exempelvis bekymrad över vad som ska hända med den där kudden i hälen, som ska skydda skelettet från att slå i marken, så man inte får hälsporre.
På grund av den nedhasade grenen, med obrukbara knäleder som följd, kan grabbarna följaktligen inte heller kliva över saker som är högre än tre centimeter. Då måste den märkliga halvcirkelrörelsen till igen, men nu med bägge benen! Dock inte samtidigt, utan ett och ett.
Ni kanske tror att jag skojar ni, eller överdriver, men titta själva då. Eller gör som jag, låna ett par för stora brallor och prova. Man måste gå så här knäppt för att hålla dem uppe. Går man som vanligt åker brallorna av.
När ska vi börja stämma byxtillverkarna? När startas sjukgymnastikprogram i massupplaga för att korrigera dessa arma kroppar? Vad gör regeringen? Vad gör sjukvårdsminister? Landstingen? Va, va?!
Carina nås enklast via carina.glenning@corren.se