Om Lars Norén bevittnat min jul hade han kunnat knåpa ihop en riktigt bedrövlig tv-serie. Inte med relationsproblem som huvudtema men om tingens allmänna jävlighet.
Det började redan på lördagen. Mina tonåringar är rysligt nyfikna av sig så därför förvarar jag julklappar (med tillhörande rim, nota bene!) i skafferiet och sedan gömmer jag den stora gamla rostiga nyckeln på olika fiffiga platser ifall de skulle få för sig att leta.
I skafferiet fanns även all julmat, skinka, revben, köttbullar, snaps, öl, julgodis . . . allt.
Nu kunde jag inte hitta nyckeln. Jag letade precis överallt hela förmiddagen, men hade uppenbarligen och till slut lyckats överlista mig själv i min iver att hitta det ultimata gömstället. Nyckeln var väck.
Ringde Gubben för att beklaga mig. Det hade jag inte mycket för. Han hade just varit inbegripen i ett blodigt slagsmål med en katt, som han trodde man kunde tvinga in i en transportbur genom att dra den i svansen (!) och satt nu svärande i en bil på väg till kattens ägare, blödande från topp till tå. Han hade klös- och bitmärken i båda händerna, armarna, ena bröstvårtan, knävecket, på vaden och hakan. Penicillinkur inleddes redan samma dag.
(Till slut fann jag nyckeln. Var säger jag inte. Tji fick ni, ungar!)
På julafton blev jag sedan döpt till Jul-Taliban bara för att jag envisas med rim på paketen och att alla ska läsa dem, gissa och öppna var sitt paket i taget. Lugnt och fint.
Jag avskyr slit och riv. Gubben gnällde och gästerna (som var hos mig för första gången just en jul) gnällde, men hävdade alla samfällt efteråt att det bara var kärleksgnabb och att mina ritualer är så trevliga så. Hm.
När klapparna var öppnade och vi drog igång stöket med maten slutade vattenpumpen att fungera och med den också toalett och diskmaskin. Även spisen lade av. Hittade huvudsäkringen utomhus, bytte den . . . bara för att höra pumpen lägga av igen.
Jag bytte säkring igen, och så där höll det på tills Gubben efter sju svåra år kom på att han glömt stänga av vattenkokaren (bland det mest energislukande som finns i ett hushåll) som stod på tomgång och kokade torrt. Den var boven till överbelastningen.
Och just som jag hade andats ut efter julen gjorde Gubben en dubbel saltomortal med skruv på förstukvisttrappans blankis och slog sig – återigen! – halvt fördärvad.
God fortsättning alla! Kan man allra ödmjukast få be om lite lugn och ro nu?