Hej, jag heter Carina och är en klimakteriekärring. Eftersom det är ett skällsord ska jag avväpna det genom att göra det till mitt eget. Om vi bortser från en aspekt är det faktiskt alldeles underbart att vara en mogen klimakteriekärring på 50 plus.
Klimakteriet som övergång – eller undergång? Det råder det delade meningar om. Vissa drabbas lindrigt i bara några år. Andra brottas med vallningar i 20 år. En del blir nedstämda, får sömnproblem och humörsvängningar. Jag lider ”bara” av vallningar. Under augusti och september mer än vanligt. Jag har alltid haft svårt för hög värme, även som ung. Allt över 25 grader är för varmt i min värld. Man skulle kunna tro att jag med min kroppstemp på 50 grader i somras upplevde den 30-gradiga värmen utomhus som svalkande. Icke. Hettan ackumuleras och blir till 80 grader i min kropp. Nu vill jag ha kyla och höst.
Jag ska nu beskriva hur det är att vara klimakteriekärring så att ni som inte är det kan uppbåda lite medkänsla:
Du ska på trevlig middag. Du duschar, smörjer in, rullar deo, duttar parfym, tar på fina kläder, fixar håret och sminkar dig.
Och far iväg.
Just när stämningen är på topp och middagssällskapet har satt sig till bords kommer nu – utan minsta förvarning och helt utan synbar anledning – en tsunamivåg av hetta rullande. Du börjar ånga och svettas som en bamsekorv över en het grillbädd. Panna och näsa beströs med svettpärlor, du är sjöblöt under armarna och det rinner längs ryggen. Din festfina uppenbarelse har i ett slag förvandlats till en högröd, svettklibbig masugn. Och det finns inget du kan göra. Det hjälper varken att klä av sig ett lager kläder eller flaxa med något framför nyllet.
Nästa vallning kan komma en kvart senare, eller om tre veckor. Här finns ingen förutsägbarhet alls.
Det är väl inte konstigt att man blir en smula vresig och stingslig av att vara instängd i en så oberäknelig kropp!
Häromåret köpte jag mig en liten klimatanläggning till sovrummet. Byggfläkten bet inte på min heta kropp längre. Nu står den på 16 grader nattetid och Gubben klagar övar att han har konstant nästäppa i denna permafrostmiljö. Sonen å sin sida påstår att jag indirekt gett honom rethosta, eftersom jag alltid har altandörrarna i köket öppna. Alla är emot mig. ”Klä på er!” frustar jag. Jag menar, köld kan man ju till skillnad från hetta göra nåt åt.
Det måste gå att ta tillvara all denna värme vi klimakteriekärringar alstrar. En liten behändig generator, varför har ingen uppfunnit det? Kanske i form av ett snyggt halsband eller en klocka. En normalsvettande klimakteriekärring borde kunna värma både det egna och grannens hus och tillsammans kan vi värma hela villakvarter.
Eftersom en stillasittande ”normal” människa avger drygt 100 watt torde en klimakteriekärring avge åtminstone 1 000 watt. Hallå alla smarta hjärnor! Det här kan väl inte vara så komplicerat att lösa?
Som om vallningarna inte vore nog har jag blivit mångalen också. Jag vaknar runt 02 vid fullmåne och det är stört omöjligt att somna om. Gubben fnyser och säger att jag inbillar mig. Det är inte vetenskapligt bevisat att månen påverkar oss, men det finns det ju mycket som inte är och som vi ändå vet existerar. Kärlek till exempel. Så puss på dig älskling, men du har faktiskt fel!
Nästa gång det blir fullmåne ska jag vandra runt naken i trädgården och frysa. Jag tror jag tar och ylar lite också, faktiskt.
Det ser jag fram emot.