Nä, det gick allt annat än som på räls. De två norska sovvagnstågen vid Siljans strand i Rättvik är vandrarhem numera. Vi sov där när vi var på fyrverkerikonserten i Dalhalla. De köptes från Norge av Gunde Svan för teambuilding i Vansbro och senare av Ingvar Oldsberg som extraboende vid Baldersnäs i Dalsland, innan de hamnade hos Tågstallarna i Rättvik.
Vilka flashbacks jag fick av 50-talsvagnarna! Inredning av trä, väggfasta sittplattor som går att fälla ut, eget litet handfat i kupén, vars innehåll en gång rann rakt ut på spåret. Liksom toalettens innehåll, dock inte på detta tågs moderniserade variant.
Det var bara de vingliga vikpappmuggarna och det karaktäristiska du-dunket mot rälsen som saknades.
I min ungdom var ”alla” tonåringar ute och tågluffade i Europa en månad på sommarlovet. Det var billigt om man inte var så noga med hur man sov eller vad man åt.
Sovkupé hade vi aldrig råd med. En park, en bagagehylla eller vilken golvyta som helst gick bra att slagga på. Fast just prostitutions- och torsktäta Boulognerskogan i Paris, som vi hamnade i en gång, är kanske inte att rekommendera. Billiga baguetter med påvert pålägg var huvudföda.
Föräldrarna fick nöja sig med vykort som kom fram långt efter att vi lämnat det land och de vedermödor som beskrevs. Och ibland hann avkomman hem före vykortet.
I slutet av månaden ska min 20-åring ut och resa. I ett knappt år har de slavat i Norge (och två i London) för att få ihop pengar. Vietnam, Malaysia, Borneo, Australien, Nya Zealand . . .
De är sju kompisar som reser tillsammans och vi föräldrar har gjort mailinglista med alla vuxnas adresser samt tjatat (jag) om att de ska ha en gemensam facebookgrupp. Inte för att jag har kontrollbehov, men för att det är kul att kunna följda dem alla och med sju som delar på ansvaret att meddela oss härhemma att de är vid liv, blir det inte så betungande.
Vissa vill vara ute länge, andra kortare tid. Säkert kommer de att dela upp sig för att kanske sammanstråla igen. Att resa sju är nog ett mission impossible.
Att åka och hälsa på henne någonstans har vi lagt ned. Dels är resrutten högst oklar, dels är själva poängen att ge sig av från allt här hemma, utan en morsa som plötsligt dyker upp som gumman i lådan och hänger i kjolarna. Av helikopterföräldrar som ständigt hovrar över en blir man aldrig trygg i sig själv.
Jag gjorde en liknande långresa som 23-åring, i åtta månader. Nyligen fick jag alla brev som jag under resan skickade till mamma. Det är kul att hoppa in i skallen på sig själv för 30 år sedan. Jag blir ömsom rörd, ömsom generad, ömsom livrädd. Vi tog en del risker, milt uttryckt.
Jag är glad att jag gjorde den där resan, men göra om den? Nä, aldrig.
Nu för tiden prioriterar jag en skön säng framför äventyr. Så även om det var nostalgiskt i helgens sovvagn så räcker det med en gång. Allt har sin tid.