700 gram kroppsvikt låter inte så katigt, men har du vikten i ett snöre om halsen så kanske du får ett hum om hur skönt det är att bli kvitt bördan. Jag pratar om mina stora bröst, som nyligen krympt.
Om jag beklagat mig har jag fått höra:
– Sluta klaga! Var glad att du har bröst. Att vara en planka är ännu värre. Kläderna hänger som på en galge.
Sådana människor förstår ingenting om hur det är att tvingas köpa bh stora som ordinära fjälltält, i storlek 85Ö, krångla in brösten och sedan försöka härbärgera farkosten under ett skirt sommarlinne. Eller att tvingas köpa blusar i storlek 46, med en decimeter för långa ärmar.
Lika proportionerligt som en stackars tvååring med storlek 47 på allvädersstövlarna.
Och så har jag fått höra att det bara är att banta, så minskar lökarna. Det stämmer om man i huvudsak har fett i dem. Men jag hade mest mjölkkörtlar i mina. Oavsett vad jag vägt har jag alltid haft samma bh-storlek under mitt vuxna liv.
De har varit fantastiska de där brösten! Särskilt när båda mina barn föddes tio veckor för tidigt. Visste ni att det i den råmjölk som en mamma till en prematurbebis producerar finns ÄNNU mera krut än i ”vanlig” råmjölk? Rena dunderhonungen för en parvel på ett kilo.
Mina bröst missuppfattade läget och trodde att jag fött femlingar. Mjölken skvalade och rann. Jag transformerades till låglandsko och skämdes nästan där inne i pumprummet, där vi morsor satt framför Alfa Lavals mjölkmaskiner, allt medan våra för tidigt födda älsklingar låg som flämtande fågelungar i kuvöser och respiratorer, oförmögna att dia, men sondmatade med vår mjölk.
Många mammor hade av självklara skäl svårt att slappna av och ”bara” låta mjölken ”rinna till” i den situationen. Men mina tuttar visade sig vara av den pragmatiska sorten, de ställde in sig på RED ALERT och lät mjölken flöda som om någon öppnat två kranar på framsidan av mig. Mina egna barn kunde omöjligt hinka i sig all denna mjölk, men den kom andra för tidigt födda barn på US:s neonatalavdelning till del. Det som blev över frystes in för framtida behov.
Stora bröst gör med tiden ont. Newton gör sitt jobb.Svalor som häckat kan bli till albatrosser som däckat. Bh-banden skär in i axlarna, nacken värker, värmeutslag under dem. Det är nästan omöjligt att springa, eller träna sådant som inkluderar hopp och skutt . . .
Jag luftade min tidigare oro för kirurgen Avni Abdiu: ”Idén att skära i frisk vävnad har alltid gett mig dåligt samvete gentemot min kropp. Och de här brösten har ju varit jäkligt bra och verkligen levererat. Jag vill inte uppfattas som otacksam mot dem!”
Egentligen rätt sunda reflektioner i en tid då vissa ideligen lägger sig under kniven i jakt på den perfekta kroppen. Avni tyckte inte att jag skulle ha dåligt samvete, utan snarare jämföra bröstförminskningen med en krånglande höftled som gör ont och ska åtgärdas. Så sant.
Strax innan jag gled in in i skön narkossömn höll jag ett kort, men högtidligt och välment, tal till delar av min kropp: ”Kära bröst! Ni har verkligen varit fantastiska. Tack för den här långa tiden tillsammans och allt gott ni gjort, särskilt för mina barn F och F. Men var sak har sin tid och nu går vi skilda vägar. Farväl.”