Carina Glenning: Träna dig i att vara lat

Jag tillhör en marginaliserad grupp i samhället. Som ingen tycker synd om. Som snarare hånas för vår oförmåga att rätta in oss i ledet.

Det är inne att vara stressad. Det har jag aldrig begripit. Att alltid vara strängt upptagen är liktydigt med styrka. Till man bränner ut sig. Då betraktas man som svag.

Chefer som är på gränsen till nervsammanbrott hyllas för sin nit, sitt idoga slitande. Det begriper jag inte heller.

Vad är det för bra med en chef som går in i väggen?

Jag föredrar en som håller i längden.

Dessutom: en chef som ständigt slår knut på sig själv signalerar ju, om än kanske inte medvetet, att den förväntar sig att omgivningen också ska arbeta som galärslavar, med konstant blodsmak i munnen.

Jobbet är allt, fritiden är inget. Kom du gärna hem som en solkig disktrasa till din familj, helt oförmögen att göra något annat än att sjunka ner framför tv:n. Vi måste ju tänka på FÖRETAGET! Nä, vet ni va, har vi inte kommit längre?

Jag avskyr att vara stressad, det är ett tillstånd som jag gör precis allt för att undvika. Alltså är jag i princip aldrig försenad. Jag kommer i tid. Nej förresten, det gör jag inte, jag kommer för tidigt. Alltid. Man kan säga att det är min enda dygd, om det nu kan betraktas som en sådan.

Eftersom jag inte kommer i tid, utan för tidigt, kan man kalla mig för tidspessimist. Till skillnad från alla tidsoptimister därute som glatt bortförklarar sin sena ankomst med att de är just tidsoptimister. Som om det är en liten charmig egenhet de har. Jämt kommer de rusande några minuter för sent, med andan i halsen. Men när de ska flyga någonstans kommer de i tid. Märkligt.

Mina barn kom alltid först till skolan, till och med före vaktmästaren. I smällkalla vintern fick de stå ute och vänta tills han kom. Jag ville alltid vara ute i god tid. Bilen kunde ju haverera eller vad som helst. Ska jag på middag hos någon är jag minst en kvart för tidig. Jag tycker att gästerna ska vänta på maten, inte tvärtom.

Det är synd om oss tidspessimister. Mobilerna har förstört allting. Före deras tid, och när jag skulle möta någon exempelvis på stan, väntade jag i max tio minuter efter bestämd tid. Jag hade ju redan stått där i sådär 20 minuter. Sedan gick jag. Det går inte längre. Nu får man ett samtal: ”Förlåt . . . måste bara . . . kommer om max en kvart!”

Aha, Glenning är ett kontrollfreak. Nej, det kan jag avfärda direkt. Jag vill bara inte stressa genom att alltid vara ute i sista minuten. Det betyder inte att jag är en ”duktig flicka” som ska genomföra och organisera tusen ting samtidigt. När jag är trött så vilar jag, oavsett status på hemmet. Ett slags mentala skygglappar sätts på när jag tar sikte mot soffan. Jag ser inte eventuell röra eller ”måsten”. Här är katterna ett utmärkt hjälpmedel. De älskar när matte befinner sig i sitt- eller ryggläge.

Jag har slutat skämmas för det här. Tvärtom vill jag sjunga lathetens lov. Jag tror det vore bra för våra galopperande sjuktal om fler kunde ta time out när de känner att de behöver det. Att brinna utan att bränna ut sig.

Så snälla kvinnor (och berörda män): brotta ner dina självpåtagna måsten, ta sikte på fåtöljen, djupandas och försök få en julefrid att sprida sig i kroppen. En riktig julefrid, som inte är kopplad till dina prestationer.

För övrigt ger jag mig tusan på att jag inom en snar framtid kommer att komma för sent till något. Sådana här förnumstiga deklarationer brukar straffa sig.

En glad, god och lat jul önska jag dig, kära läsare.

Vi hörs igen 7 januari.