I januari drömde vi oss bort och började planera en sex dagar lång resa till bördiga Toscana, Italiens centrum för vin- och olivodlingar. Välbevarade levande medeltidsstäder. Berg och dalgångar. Vindlande vägar med utsikt som tar andan ur en. En före detta kollega, Lamberto Bricca, är född och uppvuxen i angränsande Umbrien och har tipsat oss om en resrutt som ska starta och sluta i Pisa. Där emellan ska vi ta oss runt i en hyrbil.
På planet hamnar vi bredvid ett par från Söderköping. De har blivit så förälskade i Toscana att de nu ska på en husvisning där. De flyger alltid Ryanair och har många superlativer kring hur billigt det är, så smidigt och tänk att planen alltid är i tid.
Vi närmar oss Pisa och landning. Ni vet, planet går ner och man tryckutjämnar locket för öronen. Vi kommer ännu lägre och personalen ombeds spänna fast sig. Ner, ner, ner . . .
Nu väntar vi bara på det klassiska do-donket när flygplanshjulen träffar landningsbanan. Vilken sekund som helst nu.
Och precis när jag är säker på att NU kommer ljudet så händer det. Piloten drar på motorerna för fullt och ett öronbedövande oväsen tar över. Samtidigt finner vi oss nästan ligga ner i flygplansstolarna. Planet styr brant och med en faslig fart upp i skyn igen.
Herregud, vad händer? Vi får av piloten veta att det plötsligt kommit in mycket kompakt dimma och lagt sig som ett lock över Pisa. Därför valde han att i sista stund avbryta landningen. Nu ska vi lägga oss och cirkulera över havet en stund för att se om dimman lättar.
Det gör den inte. Piloten berättar att vi får landa i Bologna i stället, 20 minuters flygning norrut.
Som alltid, när det händer något oförutsett i en samling av människor som är obekanta för varandra, utbryter diskussioner om vad som ska hända härnäst. Vi som hyrt bil i Pisa, kan vi få den i Bologna i stället? Hur långt är det emellan? De som nu missat anslutningsflyg, vad händer med dem?
När vi väl landar i Bologna måste vi stanna inne i planet en timme. Ytterligare 45 plan har omdirigerats från Pisa till Bologna. Det är kaos. Tusentals passagerare ska plötsligt tas om hand och bussas tillbaka till Pisa.
Till slut får vi kliva av och bussas till flygterminalen. Så skönt. Nu inväntar vi mer information inne i terminalen och tar sedan en buss till Pisa och hyrbilen. Snart kan Toscanatrippen ta sin verkliga början.
Det är då jag upptäcker det. Kvar på golvet i flygplanet ligger min handväska med pass, pengar, visakort, boardingkort till hemresan, kvitto på den beställda hyrbilen, två par glasögon . . .
Gubben, som när det bränner till är en handlingens man, springer ifatt bussen och bankar på rutan. Gastar på hemsnickrad italienska att vi måste få följa med tillbaka till planet innan det lyfter igen.
Vi får förstås kalla handen. Sådant är förbjudet och förenat med stor fara. Bussen far iväg.
Utan pass i Pisa. Fotsättning följer . . .