Planen var att vi skulle vara utan vatten i en vecka. Ny borr skulle borras och tvättstugan och halva köket göras om. Många rör blir det. Ett tiotal hantverkare har varit inblandade i övningen. Av olika anledningar och en del missförstånd drog det ut på tiden. En vecka blev till två, som blev till tre, som blev till fyra, som blev till fem vattenlösa veckor.
Vi har tvagatoss i sjön och hos goda grannarna Rolf och Helena. Vi har hämtat vatten hos grannen Svante och mamma en mil bort har kört ett gäng maskiner tvätt åt oss. Och gårdens utedass har varit flitigt använt.
Vattnet i den handgrävda, fem meter djupa brunnen, har vi visserligen haft tillgång till genom en hink med ett snöre. Men druckit det, nej det har vi inte.
När brunnsborrarna kom drog vi undan cementlocket, de kikade ner och levererade följande kommentar:
– Åh, dra åt helvete. Ni har väl inte DRUCKIT det där?!
Jo, i 18 år faktiskt. Och många andra har gjort det, långt före -96 då jag köpte kåken.
Svensken gör i snitt av med drygt 200 liter vatten per dygn, då är även bäbisar inberäknade. Vi tvättar, vattnar, duschar och skvalpar runt med vatten utan att tänka på hur mycket vi använder. Det slår en när man plötsligt knappt har något vatten alls och alla vardagssysslor måste ske med ett stort mått beräknande och logistisk tankeverksamhet.
Det varma potatisvattnet åker så klart ner i den kladdiga, tomma gratängformen. Vattenkokaren har gått varm eftersom vi trots papperstallrikar behövt diska en gång om dagen. Innan det fortfarande varma diskvattnet tömts ut har vi gnott av allehanda saker i närmiljön.
Under fem veckor gjorde Gubben, jag och 17-åringen av med cirka 4 deciliter vatten var per dygn. Mot 200 liter. Det är fantastiskt vad anpassningsbar människan är.
Dagen före midsommaraftonvar en stor dag. VATTEN stod det i min almanacka med stora bokstäver. PG installerade det sista och drog på vattnet från 102 meters djup.
Om allt fungerade? Jo då, förutom att husets invånare inte riktigt hängde med i den snabba omställningen och förmådde ta in kåkens nya modernitet.
När jag kokade potatis på midsommarafton sa Gubben ”använd samma vatten till äggen nu också”. ”Självklart, tror du jag är dum?” kontrade jag.
På kvällen gick jag ut med plastmuggen i trädgården för att borsta tänderna. Och på lördagskvällen slog det oss att vi, två dygn efter att vattnet börjat flöda, ännu inte duschat! Däremot badat i sjön.
Umbäranden är nyttigt, det är min fasta förvissning. Vi behöver bli påminda om vårt överflöd för att förmå uppskatta det. Och det gör man av att så att säga campa i sitt eget hem i fem veckor. Några torrskodda veckor och vanliga faciliteter känns som lyxvaror.
Eller för att lite högtidligt citera författaren och marinbiologen Rachel Carson:
”I en tid när människan har glömt sitt ursprung och är blind till och med för sina mest grundläggande behov för överlevnad, har vatten tillsammans med andra resurser blivit ett offer för hennes likgiltighet.”
Nä du, inte hemma hos oss!