Gubbens och min gemensamma historia är inte så lång, men vi gör vad vi kan för att skapa gemensamma traditioner innan vi trillar av pinn.
En av dem är att varje år bevittna när den norska granen på Trafalgar Square i London tänds. Sedan 1947 är det tradition att Norge, som tack för Englands stöd under andra världskriget, skänker en ståtlig gran till staden.
Den är 20 meter hög och skeppas från Norge. De 500 lamporna tänds alltid, till pompa och ståt, den första torsdagen i december. Det är packat med folk, mulled wine, högtidliga tal och christmas carols.
Det kan låta som en hyfsat enkel övning att genomföra, men flyter allt annat än smärtfritt.
År 1 gick det ändå hyfsat. Ja, bortsett från att Gubben i en musikalpaus kvällen efter fick för sig att ett danskt par bredvid oss var norrmän och plötsligt utbrast ”Man får tacka för det vackra trädet! En verkligt fin gest av er. Skål, skål!” Paret, som visade sig vara från danska Rödby, såg av begripliga skäl ytterst förbryllat ut.
År 2, alltså förra året, gick det sämre. När vi i god tid anlände till Trafalgar Square var graneländet redan tänt!
Inga tal, inga christmas carols, ingenting. Vi frågade förvirrat en förbipasserande om klockslaget för tändandet var framflyttat och fick till svar: ”Sorry, you are one week late. It was last thursday.” Vi hade alltså tagit fel på torsdag.
Nåväl, Gubben ville rädda upp det hela, rusade in i den ståtliga och angränsande kyrkan St Martin in the fields, och kom glatt ut med biljetter till en magnifik klassisk julkonsert om en timme.
Ja men då så, så skulle vi nu ändå få känna på lite andaktsfull och härlig julstämning.
Bänkarna i kyrkan var stenhårda, musikerna få och programmet stentrist, med stycken vi aldrig någonsin hört. Vi hade inte hunnit äta innan och magarna vrålade. Jag hade ont i ändan och Gubben nickade till. Nåväl, konserter kan ju ta sig, tröstade jag mig själv med. Men i den hett efterlängtade pausen var Gubben benhård. Han tänkte inte stanna en sekund till. Gud, så mördande tråkigt detta var!
År 3, förra veckan, lyckades vi i alla fall pricka in rätt torsdag, såg granen tändas och hade dessutom konsertbiljetter till ”A christmas celebration”. Gigantisk kör, megastor brass-ensemble och en hyllad dirigent. Nu skulle det väl ändå kunna bli en helkväll och lite ordning på denna tradition?
Icke. När granen väl tänts undslapp sig Gubben ”vi skiter i konserten, vi går och äter istället!” Inga protester hjälpte.
Vi vill vara kulturella, men går inte i land med det. Det slår mig att vi under våra år tillsammans nästan har lämnat fler evenemang än vi bevittnat till slutet. Oftast på Gubbens initiativ, uthållighet är inte hans bästa gren. Som musikalen ”Les miserables”. Som komedin ”Kom igen Charlie” med Robert Gusfavsson. Som Peter Jöbacks mastodontkonsert ”I love musicals” (bra, men proppmättslång).
Förresten är vi inte bara kulturkatastrofer, utan även kulinariska sådana. Hörrni, gott folk! Dessa sega pilgrims-musslor som ingår i menyer här och där... Nog är de ett enda överreklamerat lurendrejeri!?