I samma veva som dottern flyttade ut flyttade Gubben in. Så det är jämt skägg skulle man kunna säga. Eller nej förresten, på en punkt är det en avsevärd skillnad.
Både den unga hemmaboende ”mannen” och Gubben har fått uttrycket walk in closet helt om bakfoten.
Med walk in closet avses ett begränsat och stängt utrymme där man förvarar kläder, skor och accessoarer. Det får gärna vara stort och ha många speglar. Tanken är att man (fast oftast kvinns, skulle jag tippa) kan strosa runt därinne och prova olika klädkonstellationer.
Så har inte Gubben tolkat modetrenden som sprider sig likt afrikanska gräshoppor. Han kör mera av ”walk in the whole house”. Hela kåken har blivit en utvidgad garderob.
Det är kläder precis överallt! Inte smutsiga. Nej då, det är rena och strukna skjortor i tvättstugan, rena, ihopvikta paltor på skrivbordet, skjortor på galgar i hallen och slipsar utspridda på en tre–fyra ställen. Bland annat över nyckelskåpet. Dessutom har han kläder i två garderober, en stor och en liten. Och ungefär 17 par skor som står utspridda överallt i hallen.
Sonen är inte ett dugg bättre, men det märktes mindre när jag bara hade en, och inte två, klädspridare i kåken.
I mina herrars beteende ingår även att, när de kommer hem, placera sina skor preciiis innanför dörren. Inte lite vid sidan om, utan precis exakt där nästa människa som kommer hem gärna vill stå och ta av sig sina skor.
Så jag fick tips att iscensätta ”göra-samma-sak-metoden” och därmed förhoppningsvis sända en signal.
Ni vet, ungefär som den där skrönan om mamman som när ungen låg och gallskrek på golvet i affären för att han inte fick godis, slängde sig ner på butiksgolvet och gallskrek hon också. Varpå ungen ska ha tystnat, tagit sin mamma i handen och lugnt sagt att det var dags att fortsätta handla.
Men nix. När jag placerat tre–fyra par av mina egna skor preciiis innanför ytterdörren tog mina herrar sonika bara ett kliv över dem och placerade sina skor innanför mina. Så till slut var det en meter skor att längdhoppa över för den som kom hem sist.
Voffo gör di på dette viset? Är det ett sätt att markera revir? En palta i varje rum = alltså finns jag.
Vad ska jag göra härnäst?
Bära ner alla klänningar och ha dem hängande i gardinstängerna i vardagsrummet?
Lägga tröjor i högar över halva matbordet? Ha mina nylonstrumpor i micron? Lägga nattlinnen som små halkiga mattor i trappan?
Stapla underkläder på köksbänken, bredvid kaffebryggaren?
Kvinnors sätt att ”sända signaler” förresten. Vid min ålder borde man ha insett att den typen av signaler befinner sig på en frekvens som de avsedda mottagarna ändå aldrig får in. Något tjall med deras kalibrering. ”Ta för böveln undan de här j–a skorna innan jag blir galen!” funkar fömodligen bättre.
PS. Apropå revir. Sålde min dassbok ”85 nyanser av Carina” på stadsfesten. På en affisch intill stod ”De krönikor man inte gillar kan man torka sig med”. En besökare gick längre än så. Han tog sig av från permobilen, rusade fram mot ståbordet där jag befann mig och . . . pinkade! Han skällde inte ut mig, men det behövdes knappast efter den markeringen. Hur lyder nu uttrycket? Av småbarn och (fyll)hundar får man veta sanningen. Marodören var en liten vitrufsig, gullig bichon frisé. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska välja att tolka det hela.