Journalistik handlar mycket om att ställa sig frågan varför och för vem.
Dessa två frågor är varsin halva i en helhet som ligger till grund för en välgrundad och hederlig journalistisk. Innan en text eller bild publiceras går den igenom ett filter av kunskap och samlad erfarenhet. På redaktioner finns en publicistik etik och integritet som håller oss inom ramen för vad som är lagligt men också relevant och etiskt att publicera.
Det är omöjligt att vara expert på allt men en journalist förväntas under tidspress kunna urskilja en relevant nyhet från en mindre viktig händelse. Det är sannerligen inget lätt arbete att ständigt publicera eller producera det ultimata materialet.
Personliga vendettor, eget löst tyckande och privata intressen får läggas åt sidan för att läsaren ska kunna läsa rader som även angår dem.
På redaktionerna sitter medarbetare i samtal som ligger till grund för de beslut som avgör vad och varför man väljer att publicera just denna text. Kvalitén i publikationen avgörs av huruvida de ansvariga cheferna har lyckats med att skapa en kultur på tidningen där medarbetare förväntas kunna reflektera, urskilja och söka bland det oändliga material som fullkomligt väller in i en journalists medvetande varje dag. Hur väljer man en nyhet? Finns det verkligen en objektiv prioritering?
Är det möjligt att stå helt fri från egna sympatier eller politisk färg? Naturligtvis inte, hävdar jag. Men om journalistiken ska kunna fungera och vara viktig måste vi kunna argumentera för vår sak på ett genomtänkt sätt. En journalist måste visa att hon eller han, om än färgat av egna värderingar, kan med gediget underlag och sin professionella integritet i behåll kan argumentera för sin sak. Olika delar i tidningen ger mer eller mindre utrymme för egna intressen. En nyhetsreporter kan inte ljuga om antalet bilolyckor i Malmö under perioden 1 januari till 1 mars i år. Det finns bara en sanning i den frågan. Jag kan däremot välja vinkel i en artikel om kvinnomisshandel och därmed skapa ett medvetande som är i linje med min egen verklighetsuppfattning. Därmed inte sagt att man på ledarsidan är tillåten lögner eller slarv. Vad man som läsare förväntar sig av en ledarsida är en politisk tanke och linje. Så även av skribenterna på kulturen.
För läsarens skull måste vi journalister läsa på om ämnet vi arbetar med och skriver om. Läsaren har inte tid att sätta in sig i alla frågor även om det oftast finns en läsare som kan ämnet bättre än de som skriver om ämnet i tidningen. För allmänhetens skull, som det heter, bör en journalist anstränga sig och leverera kunskap och belysa ett samhällsfenomen. Varför? För att väcka opinion och för att lämna över stafettpinnen till ännu en engagerad person som kan förändra samhället till det bättre. Mer jämställt, transparent, rättvist och öppet.
Det är viktigt att fråga sig dessa för journalistiken grundläggande frågor. Varför och för vem? Den dagen svaret inte är för att göra Linköping, Sverige eller världen bättre är man förmodligen trött. Vilken yrkeskår drabbas inte av svackor?
Dessvärre tror jag att många människor sysselsatta inom olika medier ser sitt arbete som ett medel för att bli rik och berömd. Vi har aldrig förr haft så många så kallade mediemänniskor. För dem är inte medierna ett medel utan ett självändamål. Att de syns är det viktiga - varför och hur blir helt oväsentligt.
Ta därför, kära läsare, inte god journalistik för given. Var kritiska och njut när ni får ta del av gedigen och bra journalistik.
Dilsa Demirbag-Sten