Efter flera års uppladdning är det dags för familjens första riktiga hemester. Jag har funderat drömskt på fenomenet tidigare, men aldrig kommit dit i verkligheten. Det har alltid stupat på min rastlöshet. De snabbt avklarade semesterveckorna är för korta för att slarvas bort på att göra ingenting – de måste maxas – har jag alltid resonerat tidigare och planerat in diverse resor, umgängen och aktiviteter. Men efter en uppgörelse med rastlösheten och maken är det nu dags för tre helt lediga veckor hemma.
Tanken är att vi ska njuta av att ta dagen som den kommer. Vara sådär skönt avslappnade och flytta ut halva bohaget i trädgården som i magasinsreportagen om semesterliv kanske, och sen hänga där glada under en alltid blå himmel. Åka på utflykter och upptäcka allt vackert i närområdet. Och bjuda hem vänner på ändlösa middagar under de ljumma sommarkvällarna. Idylliskt så att det förslår. I tanken.
I praktiken brukar semesterledigheten snarare präglas av en hel del kaos. Fem personer som inte är vana att umgås dygnet runt i flera veckor ska plötsligt samsas.
Alla brukar ha olika önskemål om vad som ska göras. Åtminstone fyra av oss har även tydliga förväntningar på hur det ska bli. Tre av oss blir lätt rastlösa om det händer för lite, och de andra två blir stressade när det händer för mycket.
En i sällskapet har inte uppnått åldern där kompromisser finns på repertoaren, och en annan är väldigt ombytlig i humöret. Som uppgjort för några rejäla sammandrabbningar alltså. Men såhär innan hemestern ens har börjat är det idel solsken över de fria dagarna.