Jag bor i ett snart hundra år gammalt hus som kräver både omsorg och omvårdnad. I början av vår relation gick jag in med fullt engagemang och tänkte ge väggarna i två av rummen nya kläder. Det ena fick både nya tapeter och ny färg utan alltför stor ansträngning. Där fick jag hjälp av en otroligt händig klippa till vän. Det andra tänkte jag och maken att vi borde kunna fixa själva.
Vi började med att riva bort bården, och som det visade sig en hel del tapet. Så ojämnt kunde det ju inte vara, tänkte vi, så vi fortsatte riva tapeter. De olika lagren från 1920-talet och framåt satt olika hårt så resultatet påminde om den svenska fjällkedjan i stället för Östgötaslätten när vi gav upp rivandet. Det går väl att lösa med spackel och sandpapper, resonerade vi. Men det gör det inte, kan jag säga. Till slut testade vi att stryka på färg och den förstärkte bara fjällandskapet under.
Efter ett halvårs slit gav vi upp och ringde en målerifirma som kom till undsättning. Sedan dess har jag haft otroligt dåligt självförtroende när det gäller alla former av husfix. När problem eller renoveringsbehov har uppstått har vi vackert ringt på kostsam proffshjälp.
Men nu i slutet av semestern, sju år efter renoveringshaveriet, fick jag för mig att jag behövde en utmaning. Det välklottrade träskrivbordet i äldsta dotterns rum skulle bli piggt turkost, och den av väder och fukt märkta furuinsidan på uterummet skulle bli fräscht vit. Hög på nystartsenergin som infinner sig i samband med varje skolstart åkte jag och storbarnen för att införskaffa det som behövdes.
Bordet klarade vi av på några dagar, och resultatet blev över förväntan. Stärkt av det satte jag igång med uterumsförvandlingen. Det har inte skett några stora missöden än när det gäller målandet, men jag hade inte räknat med att det skulle ta sån tid. Nu tre veckor senare är utmaningen att ha tålamod nog att få klar även sista tredjedelen. Vad jag ska göra i helgen? Stå på stegen och måla takbjälkar.