I flera veckor har det valsat runt en tacksamhetsutmaning på Facebook. Skriv tre saker som du är tacksam över varje dag i en vecka, och utmana en vän att göra detsamma. Kanske inte så kul att läsa för femti-elfte gången i flödet, men jag tror ändå att det har en poäng att lyfta fram det goda. Den som skriver tvingas tänka efter vad som verkligen är bra i livet, och kan inte fokusera på det som bör ändras, fixas eller göras om. För jag tror tyvärr att det ofta är så, att vi fastnar vid det som är jobbigt eller dåligt och glömmer bort att vara tacksamma för allt som faktiskt är bra. Vi blir dagligen matade med exempel på hur man ska göra för att bli lyckligare, snyggare, piggare och mer välmående, och då finns det stor risk att det är skavankerna i tillvaron som gör störst avtryck. Trots att de flesta av oss vet att det är annat som är viktigt.
För mig brukar tacksamheten komma automatiskt den här årstiden. Allt det vackra som växer, den underbara vårdoften och solens värmande strålar verkar ha någon magisk kraft som trollar fram ett grundläge av förnöjsamhet. Det är som att jag går runt och är ständigt småglad över att naturen återigen har vaknat och slagit ut i sin fulla prakt, och det spiller över på resten av livet också. Plötsligt är det mesta roligt, barnen underbarare än någonsin och vänliga handlingar så rörande att det nästan blir jobbigt.
Kanske är tacksamheten någon sorts överlevnadsinstinkt för att klara av ytterligare en vårterminsfinal med ett otal uppvisningar inklusive tillhörande arbetspass, ett gäng avslutningssammankomster, några konserter och ett par utvecklingssamtal – allt inom loppet av en månad. Det är tveklöst lättare att överleva majhetsen om grundläget är förnöjsamhet och tacksamhet.
Men det slår lätt över till sentimentalitet, särskilt när man sitter där stolt och smått jagad på ytterligare en uppvisning. Då behövs det alltid en näsduk i fickan till tacksamhetstårarna.