Kommer ni ihåg när Börje Salming blev uttagen till hockey-VM 1989 och kvällstidningarna slog knut på sig själva för att hitta på fyndiga löpsedlar som anspelade på hans ålder? Jag minns hur jag baxnade över att en så gammal person kunde spela hockey över huvud taget. Att han togs ut i landslaget sågs av både mig och andra mer som en jakt på något symboliskt moralhöjande än något som på riktigt förväntades bidra rent fysiskt i rinken.
Börje var vid tillfället 38 år gammal.
Strax före påsk blev jag 40. Det innebär alltså att jag nu är två år äldre än Börje Salming var då. Det innebär också att jag är tre år äldre än Alfons Åbergs pappa. Jag är lika gammal som John Lennon var när han hade hunnit starta och lägga ner Beatles, göra fem legendariska soloalbum, vara föräldraledig från rampljuset i fem år och bli mördad. Jag är lika gammal som Mozart var när han hade varit död i fem år.
Jag vet att jag inte är ensam att älta om min ålder. Vissa går in i fullständiga 40-årskriser. Byter stil, köper sportbil och börjar flirta med hon den glada 23-åriga receptionisten på jobbet. Eller än värre: går in i fullständiga depressioner där allt känns meningslöst, bortkastat och förbi.
Där är jag verkligen inte, och när jag skärskådar hur jag själv hanterat min ålder inser jag att jag faktiskt gjort det på ett förvånansvärt värdigt sätt.
Visst, håret har rejäla gråa stänk och skägget är av Hasse Andersson-kaliber. Jag väger tio kilo mer än när jag var 20, måste ansa ögonbryn och näshår på regelbunden basis och har fått gammelmansknutor på knogarna. När jag ramlar på innebandyn eller i skidbacken kan jag knappt resa mig, men måste kämpa vidare eftersom jag behöver motionen för att över huvud taget orka ta mig upp på morgnarna.
Vi lever i en tid av ungdomskult, där människor färgar hår, lyfter ögonlock, stoppar bröst och klär sig i barnkläder ända in i döden för att inte visa att vi levat. Och det är så klart inte sunt. Där har jag inte hamnat, bland annat för att jag som en del av patriarkatet inte har samma krav på rynk- och fettfrihet som mina kvinnliga årsbarn.
För mig har åldersältandet handlat mer om klassisk dödsångest. Dels rädsla för att slutet de facto kryper allt närmare och det eviga mörkret är alldeles för evigt för att jag ska kunna ta det med en klackspark. Dels rädsla för att ju längre tid jag har bakom mig desto kortare har jag framför mig, vilket innebär att varje dag som går är en dag av missade chanser.
Carpe diem-hetsen är stundtals lika kraftig som hetsen att se ut som 25, och i takt med åldern har jag motvilligt fått acceptera att jag aldrig kommer att bli ung och lovande igen. Det är ingen ny Lennon eller Mozart som skriver detta.
Men jag konstaterar också annat. När jag tittar tillbaka på vem jag var när jag var 20 inser jag hur mycket jag faktiskt tjänat på att bli dubbelt så gammal. Jag är mindre självupptagen. Jag är mindre konflikträdd. Jag är överlag en klokare och smartare människa, med ett helt annat helikopterperspektiv och samhällsengagemang.
Och viktigast av allt: det alla dessa år har gett mig är den ovärderliga insikten om att det alltid ordnar sig. Efter alla törnar, ledsamma stunder och till synes omöjliga hinder har empirin inte gett mig någon annan slutsats än just den: står man upp som en fungerande människa efter 40 år så är chansen väldigt stor att det kommer att fortsätta så.
Dessutom är jag faktiskt snyggare nu än när jag var 20.