Kommer ni ihåg när Folkpartiet ville förbjuda lärare att bära burka eller niqab? Partiledaren Jan Björklund satte verkligen ner foten, uttalade sig med stora, kraftfulla ord i alla stora medier och fick mycket applåder från väljarna. Och åsikten var förstås rimlig: det är krångligt att få undervisning av någon man inte ser fejset på.
Frågan är bara varför Björklund kände att detta var den viktigaste frågan att lyfta. Av Sveriges kvinnor med bakgrund i muslimska länder har ungefär 0,3 promille burka eller niqab, enligt en undersökning. Hur stor del av dessa som arbetar som lärare framgår inte, men en rimlig uppskattning är, tja ... mellan tummen och pekfingret ... ingen.
I dessa dagar pratas det mycket om signalpolitik. Men frågan är vem som är huvudmottagare av signalerna.
Precis som i frågan om klassrumsburka gör politikerna nämligen stor sak av sånt som egentligen inte betyder särskilt mycket. Vilket beror på att väljarna tenderar att diskutera saker utifrån hur de tror att verkligheten ser ut i stället för hur det är på riktigt. Till exempel råder det ett missförstånd om huruvida Sverige kan säga nej till att ta emot asylsökande. Det kan vi inte, i alla fall inte utan att begå grovt våld mot de uppgörelser Sverige har med både EU och FN, och det vore ett väldigt radikalt steg att ta för ett land som vårt – rikt och med ett rykte om anständighet. Alla som kommer till Sverige har enligt grundläggande mänskliga rättigheter rätt till en asylprövning, och skillnaden mot tidigare är bara att det just nu råkar komma betydligt fler än vanligt.
Så frågan är inte om vi ska släppa in asylsökande, utan hur vi hanterar dem och framtidens migrations- och integrationskostnader. Ett sätt är att höja skatter, dra ner på någon annan samhällelig kostnad eller faktiskt lämna den så kallade krona-för-krona-politiken och låna lite pengar. Ett annat är att göra det lättare för nyanlända att ta sig in på arbetsmarknaden, till exempel genom lägre lägstalöner, fler så kallade enkla jobb och snabbspår för välutbildade. Ett sätt att spara pengar är förstås också att ge mindre stöd till nyanlända i form av ersättningar, hjälp med boende och annat.
Alla dessa lösningsförslag är rimliga ekonomiskt, men svåra politiskt, eftersom vare sig skattehöjningar eller ökade ekonomiska klyftor är särskilt populärt i de breda folklagren.
Och då återstår denna signalpolitik, för att åtminstone få färre att söka asyl i just Sverige. Till exempel genom att införa tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta. En åtgärd som inte påverkar mängderna särskilt mycket, men som kommer att kosta en massa extra pengar i ökad administration och försämrad integration. En lose-lose-lösning för alla. Man kan också, som i veckans hetaste fråga, ägna en massa kraft åt att driva igenom hårdare åldersbestämning av ensamkommande barn. Något vare sig advokatsamfundet eller barnläkarkåren vill befatta sig med, eftersom metoderna är rättsosäkra – det kan diffa på flera år. Och som i ett rättssäkert samhälle inte bör ha någon betydelse för den så kallade volymen: har man skyddskäl så har man, oavsett om man är 17, 19 eller 83.
Visst, signalerna går säkert fram till några av Greklands stränder. Men framför allt är signalpolitiken riktad mot de svenska väljarna. Titta, nu gör vi massor för att minska invandringen! Att det som görs i bästa fall är meningslöst, i värsta fall dåligt, verkar spela mindre roll.
Många små fjädrar gör en stor höna. I det här fallet leder hönan till omotiverad rädsla för något som inte är särskilt farligt. En stor majoritet av oss har faktiskt än så länge påverkats väldigt, väldigt lite av flyktingsituationen.
Erik Wallsten nås på erik.wallsten@corren.se eller 013-280175