Jag känner honom inte. Inte alls. Så det känns lite märkligt att skriva om honom. Men hans öde berör mig, på djupet. Jag tror inte det finns en enda mamma, som har sett bilden på Alan på stranden, vars hjärta inte snörs samman. Jag tror inte det finns en enda pappa, som själv har lyft treårig kvillrande barnakropp mot skyn, som inte fryser till is inombords när han ser bilden.
Jag vet att han inte är någon symbol. Han är en människa. Men samtidigt – vi fattar så trögt. Vi läser om Medelhavsgraven. Vi vet att båtar kapsejsar och människor dör. Gamla, unga, barn. Vi vet det. Vi vet också att Bashar al-Assad bombar sitt eget folk. Men det går liksom inte in. Sen kommer bilden. Som får många att gråta. Som gör siffrorna till människor. Bilden på Alan är en sådan bild. Det är därför vi valde att publicera den i tidningen. Bilden är outhärdlig. Samtidigt tänker jag att vi måste berätta. Vi måste visa vad som händer.
För ni vet, det finns folk här, i detta rika, välmående land, som på fullt allvar menar att sådana som Alan aldrig borde försöka komma hit. De hävdar att flyktingar får skylla sig själva om de inte lyckas komma ända fram. Som menar att människor som har samma bakgrund som Alan, kommer att förstöra det här landet. En sådan person är Julia Caesar.
Hon heter inte det egentligen. Hon heter något annat. Hon skriver blogginlägg där hon hetsar mot människor som inte är födda i Sverige. Hon menar att de ska hålla sig borta. Att de ställer till problem. Hon till och med hävdar att de har lägre begåvning. Det är ju inte klokt.
Under de senaste dagarna har hon också hetsat mot svenska journalister. Jag känner en av dem, Niklas Orrenius heter han. Han är en sådan journalist som jag ser upp till. Jag tycker att han har integritet, att han är klok och nyanserad. Samtidigt som han är modig. För några dagar sedan blev han hotad av en massa människor som tycker som bloggerskan. Fega typer som hotar på nätterna i telefon. Och den här Julia Caesar, hon vågar inte stå med sitt riktiga namn. Hon är anonym. Skriver en massa inlägg som dryper av hat – men vågar inte berätta vem hon är.
Expressen valde att publicera hennes namn. Det visar sig att hon är en sjukpensionerad före detta journalist. Hon verkar ärligt talat inte särskilt populär. Ja, kanske bland människor som tycker som hon – de är fortfarande en minoritet, vilket är skönt – men inte hos den breda allmänheten. Hennes texter dryper av faktafel, feghet, hat och ynklighet. Men jag ville ändå inte gå ut med hennes namn. Jag menar att hon i verkligheten inte är en särskilt stor person. Hon kanske är det på nätet bland sina gelikar, men inte i samhället. Det hade varit en annan sak om hon var känd och mäktig. Eller anställd journalist. Men nu är hon en sjukpensionerad hatare. Jag vet inte om jag tycker att hennes namn är värt att nämnas, faktiskt.
Sen är det ju så också att jag tycker att vi på Corren inte ska drivas av hämndbegär eller maktlystnad. I just det här fallet var det svårt. Jag läste vad hon hade skrivit och tänkte att den här personen, hon förtjänar allmänhetens hårda dom. På riktigt. Samtidigt – att vara en ansvarsfull publicist innebär att inte låta sig drivas av vendetta, utan att ta ansvar för varje publicering, i sin särskilda kontext. Som ansvarig utgivare kan man inte heller låta sig styras av andra – även om Thomas Mattson på Expressen har publicerat hennes namn, så måste ju inte Corren göra det. Sedan tänker jag att bloggerskan ännu inte är dömd, eller misstänkt för, något brott. Den dag hon blir åtalad för hets mot folkgrupp kanske jag gör en annan bedömning. Jag är öppen för att omvärdera beslutet. Men i nuläget vill jag inte ge henne mer publicitet.
Men ditt namn, Alan, är värt att ropas ut och hedras över hela världen.
Anna Lindberg är chefredaktör för Corren.