Under mer än ett år har den grekiska krisen varit en stående punkt vid europeiska toppmöten. Bekymrat rynkade pannor, höttande fingrar och neddragna mungipor på Angela Merkel, den tyska förbundskanslern, och Nicolas Sarkozy, den franske presidenten, men ingenting har hjälpt. För den grekiska krisen är inhemsk och politisk i första hand. Den handlar om politisk kultur.
Greklands politiker saknar förmågan att samarbeta för ett gemensamt mål, sedan generationer har de tvärtom lärt sig att manövrera mot varandra i ett evigt spel. Inte undra på att de inte har sina väljares respekt. Deras väljare å andra sidan handlar likadant gentemot statsmakten: var och en försöker dra vinstlotten och skicka räkningen till någon annan. Den traditionen är lång. Odysseus, den mångbesjungne hjälten, fick Troja på fall och tog sig hem till Ithaka med en god portion list och fintlighet.
Men det är andra regler i Europa, där ska siffror ha täckning. Den sanningen håller på att gå upp för en och annan grekisk ledare, men det är långt kvar innan behovet av paketleveranser från EU och IMF är stillat.
Irland och Portugal har också fått söka hjälp. Även större länder som Spanien och Italien lär behöva stöttas. Inte heller Frankrike har den fart i ekonomin som behövs. Det ser helt enkelt riktigt risigt ut i Euroland. Ändå vill jag hävda att Europas problem inte främst är ekonomiska, det är bara så att symtomen visar sig i budgetunderskott och lånebehov.
Europas problem är det som EU skulle vara svaret på: vi bor i för många länder, vi är rädda för våra grannar, vi talar och tänker på för många språk. Och så håller vi på att bli för gamla.
När vi gick samman i EU skedde det under tryck. Först från Sovjetblocket, sedan som en befrielse från Sovjetblocket. Den sköna nya marknaden skulle göra oss alla rika och toleranta. Så småningom skulle vi känna oss som européer på samma sätt som amerikanen känner sig som amerikan oberoende av om han bor i Texas eller Massachusetts.
Nu finns inget tryck, den europeiska maskinen går visserligen men rätt mycket på tomgång. Och då syns sprickorna tydligt. De europeiska ledarna sitter förstås snällt vid sammanträdesborden, men de har väldigt olika hemmaplaner. Deras väljare har olika förväntningar på politiken, olika synsätt på allt från mutor och lojaliteter, till kvinnors ställning och religionen i skola och samhälle.
För de allra flesta européer är det självklart att vända sig till sin riksdagsman eller motsvarande för att få hjälp mot myndigheter med byggnadslov, med tillstånd för sitt företag, etcetera. I Sverige får landshövdingar avgå om de antyder att hänsyn bör tas till en betydande företagare.
Det är lätt att peka på hopplöst korrupta och opålitliga politiker (typ Grekland) eller på dem som hänsynslöst och självklart sätter det egna nationalintresset främst (typ Frankrike). Men då glömmer vi deras väljare.
Därför är den fråga som Greklandskrisen ställer: Är vi européer villiga att överge våra egna vanor och bli, ja vadå? Och svaret: eurokrater - absolut inte. Möjligen, möjligen kan vi tänkas bli lojalare skattebetalare.
Men jag tvivlar och känner nu stor pessimism för det europeiska hus som Michail Gorbatjov en gång tyckte sig se.
BARBRO HEDVALL