Efter lång och grav misskötsel har Moderaterna fråntagits vårdnaden av försvaret. Man kan konstatera att det är illa skadat och har bristsjukdomar. Ett annat problem är dess efterblivna utveckling. Frågan är om Socialdemokraterna skapar ett mer kärleksfullt hem för det utmärglade barnet.
2009 tog Riksdagen ett försvarsbeslut att upprätta ”Insatsorganisation 14”, förkortad ”IO 14”. Den kallades så eftersom den skulle vara färdig i år. Sedan sas det att den nog inte skulle vara klar förrän 2019, och nu påstås att det dröjer till 2023. I våras meddelade ÖB att det saknas runt 4 miljarder kronor om året för att inta den beordrade organisationen. Riksrevisionen som studerat försvarets planering och dagliga verksamhet anser att bristen snarare är 10 miljarder om året.
I valrörelsens början upptäckte Moderaterna att Ryssland förde krig i Ukraina och att försvaret måste förstärkas. Man lovade att 2018 ge 5 miljarder mer om året. Alltså ungefär det ÖB krävt för att sätta upp IO 14. Regeringen lovade också att tillföra ytterligare tio Jas-flygplan och en ubåt, men först 2023, och innan dess hinner vi ju med ytterligare två riksdagsval.
De verkliga problemen undviker våra politiker ännu att tala högt om. IO 14 är enbart ett försvar med en rudimentär yrkesarmé om sju bataljoner av vilka bara fyra ska utrustas för verklig strid. De ska understödjas av futtiga 24 artilleripjäser. Det är nämligen fortfarande en armé organiserad för utlandsinsatser. Att värna Sverige förmår försvaret bara en vecka, vilket ÖB konstaterade när han sade litet för mycket i en intervju i Svenska Dagbladet. Det hade varit ärligare om han hade sagt ”Stockholm” i stället för Sverige. Ingen politiker och ingen ÖB kommer att våga dra bort en tvåbrigaders armé eller delar av den från Mälardalen för försvar av någon annan del av Sverige.
Det största problemet just nu är dock att politikerna saknar en säkerhetspolitisk almanacka. Det gör inte ryssarna. De är tydliga med att den upprustning de satsar fyra procent av BNP på att åstadkomma ska vara klar 2020. Även om den ryska korruptionen förskjuter målet framåt några år, kommer vår avsaknad av ett säkerhetspolitiskt tidsperspektiv oundvikligen att leda till att vi under alltför lång tid, kanske tio år, befinner oss i ett läge med allvarliga brister förfärande likt det vi befann oss i 1939. De som länge blundat för och nu tiger om vårt säkerhetspolitiska underskott tycks trots allt till slut förstå var vi befinner oss. Det avtal vi nyss undertecknat om att Nato ska kunna gruppera stridskrafter på svensk mark tyder på det. Ett sådant avtal kräver förberedelser, stabsövningar och troligen lagring av förnödenheter för att få en reell innebörd. Det är det största kliv vi tagit mot ett Natomedlemskap i den marsch med myrsteg vi hittills har genomfört. Det är svårt att se att det inte föregriper ett formellt beslut om medlemskap. Man får hoppas att det steg vi nu tagit har skett i samförstånd med Finland.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk expert och fristående kolumnist