I vĂ„rt svenska 60-tal fanns en underbar vokalgrupp som hette Gals & Pals. Denna blĂ„gula motsvarighet till Manhattan Transfer var ofta anlitad i scenuppsĂ€ttningar av och med Povel Ramel, Beppe Wolgers och HasseĂ„tage. I de sistnĂ€mndas revy âGula hundâ pĂ„ Chinateatern i Stockholm 1964 sjöng Gals & Pals en jazzig lĂ„t vars text löd:
âVarför ska jaâ vaâ med / Nej, nej / LĂ„t mig fĂ„ vaâ ifred / Varför ska jaâ vaâ med / LĂ„t mig fĂ„ slippa se / Nej, nej / Man betalar ju skatt för deâ / Att dom ska ordna meâ / Att fixa undan krig och sĂ„nt.â
Givetvis Àr raderna ironiskt menade. HasseÄtages avsikt var att gissla mÀtta och belÄtna folkhemssvenskar som saknade engagemangets glöd. LÄten Àr hÀrligt svÀngig, finns att avnjuta pÄ Youtube, jag har spelat den mÄnga gÄnger och budskapet tÄl att funderas pÄ.
Det anses ju fint att vara engagerad. Att vara politiskt medveten. Att stÄ pÄ barrikaden. Att med darrande stÀmma krÀva olika saker och ivrigt försöka övertyga andra om nödvÀndigheten att nu jÀklar mÄste det bli Àndring pÄ A, B och C.
Den som stoltserar med sitt djupt kÀnda engagemang förvÀntar sig vanligen att bli bemött med respekt, rent av beundran.
Den som dĂ€remot inte orkar bry sig sĂ„ noga, Ă€r tĂ€mligen ljummen pĂ„ engagemangsfronten, hellre tittar pĂ„ AllsĂ„ng pĂ„ Skansen Ă€n Agenda i SVT och mest vill sköta sitt i lugn och ro â kanske inte ens (Gud förbjude!) röstar i politiska val â den personen utmĂ„las gĂ€rna som en suspekt typ. En asocial, nyhetsundvikande egoist. Slapp och osolidarisk. Saknar medborgaransvar. Gör inte sin plikt. Hotar demokratin. Borde skĂ€mmas.
Men Ă€r inte det, egentligen, en ganska orĂ€ttvis karaktĂ€ristik av dessa mĂ€nniskor? Ăr det sĂ„ himla fel med folk som gĂ€spar Ă„t ideologiska plakatviftare, hĂ„ller sig borta frĂ„n det politiska brĂ„ket om vem som ska ha flest kakor pĂ„ andras bekostnad och endast vill odla sin egen trivsamma trĂ€dgĂ„rd?
Vi kan nu förestĂ€lla oss hur den rĂ€ttrĂ„dige aktivisten, partigĂ€ngaren och flitige samhĂ€llsdebattören drar in luft i lungorna sĂ„ att skjortan nĂ€stan spricker över bröstet och sedan indignerat utbryter i en salivmĂ€ttad ordkaskad enligt det fyrkantiga argumentationsformulĂ€ret 1 A: âMen tĂ€nk om alla skulle vĂ€nda det politiska engagemanget ryggen, och bara önskade vara i fred och ha det lite trevligt över en simpel kopp kaffe! Hur skulle det se ut! Hur skulle det dĂ„ gĂ„ med allt! Svara pĂ„ det, kanalje!â
Till den rĂ€ttrĂ„dige aktivisten, partigĂ€ngaren och flitige samhĂ€llsdebattören â som blivit alldeles röd i ansiktet av det förskrĂ€ckliga scenariot att fĂ„ sina VĂ€ldigt Viktiga Ă sikter ignorerade av en apolitisk omgivning â kan vi dĂ„ stillsamt och vĂ€nligt sĂ€ga:
Ja, tĂ€nk om! TĂ€nk om alla mĂ€nniskor verkligen gjorde sĂ„, gav katten i politiken och unisont trallade âVarför ska jaâ vaâ medâ pĂ„ allvar vid sina blommiga kaffekoppar hemma i trĂ€dgĂ„rden. Logiskt sett skulle vĂ€l vĂ€rlden, utan större krusiduller och Ă„thĂ€vor, per automatik arta sig till en synnerligen fredlig och trevlig plats, hittills utan motstycke i historien.
Jag vet inte hur ni uppfattar saken. Men lÄter inte det som en toppengrej att engagera sig varmt för?