Att israelerna vill ha fred kan knappast betvivlas. Men är de beredda att uppge ockupationen av Västbanken för att få till stånd ett fredsavtal? Det är mera osäkert. Premiärminister Bibi Netanyahu verkar definitivt inte vilja ta det steget.
Att palestinierna vill ha en egen stat kan inte heller betvivlas. Men vill de verkligen ha fred med Israel? Hamas vill det definitivt inte och också PLO-styret på Västbanken har gång på gång avvisat förslag som borde ha kunna leda till både en palestinsk stat och till fred.
Netanyahu blev ursinnig på president Barack Obama när han sagt att en uppgörelse måste bygga på 1967 års gränser med vissa ömsesidiga justeringar. Ändå är detta den lösning som alla utomstående är ense om att den är den enda realistiska om det verkligen ska kunna bli en fungerande palestinsk stat. Och i den israeliska valrörelsens slutspurt sade han alltså att en palestinsk stat överhuvudtaget var otänkbar så länge han hade makten.
Andra israeliska politiker är inte lika omedgörliga. Två tidigare premiärministrar har sagt ja till fredsplaner som just bygger på 1967 års gränser. Men först Yasser Arafat och senare Mahmoud Abbas har sagt nej.
Nu vill Abbas istället att FN ska erkänna en palestinsk stat på samma sätt som Sverige gjorde i höstas. Det är möjligt att USA den här gången inte kommer att inlägga veto i säkerhetsrådet. Obama har förklarat att han tänker ompröva USA:s Israelpolitik efter Netanyahus nej till en palestinsk stat. EU kommer ganska säkert att stödja ett erkännande.
Men de besluten kommer inte i sig att leda till att planerna på en palestinsk stat förverkligas. Däremot är de steg mot en internationell isolering av Israel.
Varför har palestinierna inte tagit chansen att nå en fredsuppgörelse med Israel när den judiska staten hade regeringar som troligen var beredda att göra upp?
Det viktigaste skälet är nog frågan om de palestinska flyktingarna. Den palestinska flyktingvågen efter Israels befrielsekrig 1948 är långt ifrån den värsta flyktingkatastrofen i modern tid. Just nu har händelserna i Syrien tvingat långt fler människor på flykt.
Men unikt för den palestinska flyktingfrågan har varit att såväl de palestinska ledarna som den övriga arabvärlden har vägrat acceptera att flyktingarna inte har realistiska möjligheter att få komma tillbaka utan att de istället måste ges möjligheter att skapa sig en framtid i närområdet. De palestinska flyktingarna har tvingats att i årtionden stanna kvar i läger utan möjlighet att arbeta och få medborgarskap i de arabiska grannländerna. De har helt enkelt blivit en gisslan i kampen mot Israel.
Idag vågar uppenbarligen ingen palestinsk ledare säga sanningen till flyktingarna och kan därmed inte sluta en fred som innebär att flyktingarnas dröm att få återvända krossas.
Palestinierna vill ha en stat, men kan inte gå med på realistiska fredsvillkor. Israelerna vill ha fred, men vill eller vågar inte släppa ockupationen av Västbanken.
En fred där inte någon av parterna vill kompromissa är naturligtvis inte möjlig.