Härom kvällen talade jag som vanligt om mat. Sällskapet var bara ovanligt fint och möjligen lite ålderdomligt: KSLA, Kungliga skogs- och lantbruksakademin. Jag talade om den, i alla fall i mitt tycke, bortglömda livsmedelsindustrin. Inte så att vi inte pratar mat. Vi pratar mer om mat än någonsin, och all vår samlade ångest ryms numera i maten.
Ålderdom, sjukdom, övervikt, hår, hy - allt, absolut allt, anses hänga ihop med vad vi äter. Men livsmedelsindustrin är en industri som när vi pratar ekonomi, export och pengar ofta glöms bort. Då är det stenhårda saker som bilar, stål, skog och borrar som gäller. Och när vi pratar mat så är mindre och lokalare synonymt med bättre.
Mikrobryggerier anses coolare och roligare än stora effektiva öljättar. Hemmafixad glass med helst egenhändigt producerade ingredienser, är bättre än allt som går att köpa i en vanlig pressbyrå.
Tänk om det skulle vara så med kläder. Hemmasydda byxor skulle slå ett par jeans från någon större kedja. Syslöjdsknåpade tröjor skulle oavsett passform vara bättre än allt en tvåbokstavig kedja producerade. Det problematiska med livsmedelsindustrin är att den inte riktigt ens för sig själv vill erkänna att den är en industri. Den låtsas liksom bort själva effektiviteten och allt det som är fördelen med industri – en extrem rationalisering av tillverkningsprocesser som är just det som gjort hela västerlandet rikt.
Industri är trots en del problem någonting i grunden mycket bra. Det är egentligen bara extremt koncentrerad effektivitet. Om vi inte skulle producera mat effektivt skulle vi inte ha råd att äta oss mäta. I de länder där man fortfarande svälter är mat framodlat på det sätt de mest lokala vurmarna drömmer om – den egna bakgården. Om vi inte sedan länge hade lämnat den tillvaron bakom oss hade vi inte heller haft modern sjukvård, bra bilar och allmän skola för alla.
Men nu har vi gått hela varvet runt, och de mest välmående av de välmående tycker att vi främst ska odla på den egna balkongen, bakgården eller åtminstone i en liten kruka. Man är liksom en bättre människa om man gör allt själv, från grunden, som det brukar heta.
Även de på olika gods och gårdar-boende medlemmarna i KSLA pratade råvaror och tyckte att industrin inte riktigt var att lita på. När till och med ens egna leverantörer visar misstänksamhet finns det skäl att börja tänka på hur man uppfattas – och på självbilden.
Effektiviteten och rationaliseringen finns redan inom industrin. Nu behöver livsmedelsindustrin börja tycka om sig själv. Det är nyckeln till att bli omtyckt också av andra.