"Det är ett helt nytt läge, vi har ett annorlunda politiskt landskap", har blivit Stefan Löfvens refräng. Han har uppenbart svårt att orientera sig i detta nya läge. Därav nyvalshotet. Också andra partiledare har en del bekymmer med att veta var de står. Därav decemberöverenskommelsen.
Vilsenheten uppstod valnatten 2014. Resultatet stämde inte med kartan – men S-ledningen höll sig till den, som ritats för åtskilliga år sedan. Valet ansågs ha givit S segern, en S-ledd regering skulle generöst inbjuda andra partier att stödja den för landets bästa. Händer sträcktes ut men ingen tog dem – förvåning i S-ledningen.
Om S-ledaren i stället stoppat händerna i byxfickorna, böjt sig över siffrorna och funderat över vad som skett under de två föregående regeringsperioderna hade han kunnat konstatera:
1. Valet hade gått dåligt för alla partier utom Sverigedemokraterna
2. S hade misslyckats i ännu ett val – 31,01 procent var 0,35 procentenheter mer än 2010
3. Alliansen hade brutit den borgerliga förbannelsen och gjort de fyra partierna regeringsfähiga
4. Fredrik Reinfeldt hade vid flera tillfällen förklarat att han och regeringen skulle avgå om Alliansen blev mindre än S, MP och V tillsammans och ge rum för en S-ledd regering
5. Bägge sidor avvisade SD.
Nu hade Stefan Löfven egentligen bara två alternativ: en enpartiregering av vågmästartyp som skulle söka stöd hos Alliansen för vissa frågor och hos MP och V i andra. Eller en rödgrön koalitionsregering. I det senare fallet skulle ett slags gentlemens agreement garantera att regeringen fick igenom en budget – men just inget mer. Med tanke på de hotelser som SD rätt tidigt kom med var det andra alternativet sannolikt omöjligt.
Stefan Löfven envisades med den gamla S-taktiken och budgeten föll. Då fick vi se ett ännu nyare landskap. I stället för att gå till talmannen med avskedsansökan och låta de parlamentariska maskineriet arbeta, varslade Stefan Löfven om nyval. Ett val där han inte hade någon ny fråga att ställa till väljarna.
Det var inte svensk parlamentarisms bästa ögonblick.
Nu ska riksdagen kunna fortsätta sitt arbete under våren – åtminstone. Men att konstruktionen en minoritetsregering av S och MP med ett stödparti till vänster, en vacklande opposition och därtill ett hämningslöst SD ska kunna hålla hela perioden till september 2018 är varken troligt eller lämpligt.
Antingen ska Alliansen upplösas och därmed förnya den gamla S-märkta kartbilden, eller får S med eller utan MP och V söka göra upp med Alliansen om budget och andra viktiga frågor. Det senare borde inte vara svårt för sällan har skillnaderna varit så små mellan S och borgerligheten. Det hör också till det nya landskapet.
Medan S och M blåser upp måttliga ändringar i skatteskalor och bidragsregler öppnar sig helt nya diken i det politiska landskapet. Nu handlar det om värderingar, människosyn. Om livsstil, om religion, om individen kontra gruppen. Ett växande vi-mot-dem-tänkande. Nu får inte rädslan urholka samhället.
Det fordrar ordning och reda i det vardagliga regerings- och riksdagsarbetet.
Barbro Hedvall är fristående kolumnist.