För inte länge sedan ansågs Afrika vara den förlorade kontinenten där fattigdom, aids och grymma diktatorer gav upphov till dystra prognoser. Dessa kommer nu på skam. Under decenniet fram till 2010 fanns sex av världens tio mest snabbväxande ekonomier i Afrika. Den ekonomiska tillväxten var lika snabb i Afrika som i Asien. Enligt IMF går Afrika framöver om alla andra kontinenters tillväxt.
Det är inte bara ekonomin som tar ett skutt. Den arabiska våren i Nordafrika ger ringar på vattnet även söder om ekvatorn. Proteströrelser har fått nytt liv mot diktaturer i Uganda, Burkina Faso och Angola. Andra länder som Ghana och Botswana har redan väl fungerande demokratier. Andelen läskunniga har ökat kraftigt till ungefär två tredjedelar av befolkningen, vilket faktiskt är mer än i södra Asien.
Hur har utvecklingen kunnat ta fart på detta sätt? En ganska omfattande empirisk forskningslitteratur tyder på att de stora biståndsflödena knappt har bidragit. En hel del pengar har slukats av korruption, eller rentav uppmuntrat till den. En resa i många afrikanska länder uppenbarar en häpnadsväckande mängd biståndsruiner i form av tågstationer, hamnar och fabriker som vittrar sönder.
En linje i biståndsdebatten har varit att fattiga afrikaner är inlåsta av fattigdomen i sig. Bara mer bistånd ges, som säkrar vattenförsörjning, hygien, skola och vårdcentral, så sker utvecklingen av sig själv. Ekonomen Jeffrey Sachs och U2-sångaren Bono engagerade sig i denna idé och sponsrade så kallade Millenium-byar i flera afrikanska länder. Utvärderingarna hittills är dock en besvikelse. Visst ökar levnadsstandarden i byarna så länge pengarna kommer. Men utvecklingen och förmågan att stå på egna ben blev knappt bättre än i jämförbara byar som inte fick den särskilda hjälpen.
Vad är det då som har fungerat? Jag är nyss hemkommen från en vandring uppför världens högsta fristående berg, Kilimanjaro. Låt mig med den upplevelsen illustrera utvecklingen i Tanzania, som numera tillhör Afrikas snabbväxande länder:
Fram till början av 1990-talet styrde Julius Nyerere. Trots att han lyckades skapa ett gemensamt språk och en nationell identitet, och fick ofantliga mängder biståndspengar, blev den ekonomiska utvecklingen en katastrof. Statligt ägda företag och kollektivbyar misslyckades med det mesta. När Nyereres lärjunge Mkapa tog över öppnades mycket för konkurrens och företagande. Sedan dess har människors inkomster vuxit hyggligt om än från en mycket låg nivå.
I dag lever ännu många tanzanianer under skrala förhållanden. Men det finns också många företagare som det går bra för, som investerar, skapar jobb och öppnar möjligheter för andra. Sudanfödde Mo Ibrahim, till exempel, gick från fattig pojke till teleingenjör som driver Afrikas största mobiltelefonioperatör. Att fler än hälften av dagens afrikaner har mobiltelefon blev ett av de viktigaste välståndslyften.
Från toppen av Kilimanjaro blickar man ut över en lång rad av lejonekonomier.