Till Östergötlands skönheter hör de mäktiga, ensamma ekarna mitt i ängar och åkrar. Snart börjar de skimra i grönt. Men de bär också på en historia. Numera vet jag: de står på den gamla frälsejorden.
När 1800-talet bröt in hamnade eken i fokus för den dåtida skogspolitiken. Freden 1809 skilde Finland från Sverige, och med Napoleonkrigen miste Sverige sin del av Pommern. För flottan var detta illavarslande. Den tyska besittningen hade svarat för de flesta av de ekar som skeppsbyggnaden krävde, och detta måste nu ersättas inom Sverige.
Bönderna hatade ekarna. För att ge bra virke krävde de god mulljord. Därför räckte det inte att odla dem på utmarkerna, utan de stod mitt på ängarna och kvävde allt under sig, till men för bete och vinterfoder. Kanske fick rötan hjälp på traven av brukarna, fast i smyg. Det var bara ekarna på frälsejorden, adelns ekar, som klarade sig när bönderna befriade sin jord.
Det här kan man inhämta i Skog, makt och människor. En miljöhistoria om svensk skog 1800-1875 (Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, 2002). Per Eliasson skriver om ett av de viktigaste kapitlen i det moderna Sveriges tillblivelse.
Skogen var inte alls den skog som vi ser för oss idag. 1800-talets skog var en lågskog, som hamlades, kvistades och höggs ned för att ge vinterfoder, bränne och störar till stängsel och hässjor. Av detta växte inga träd upp i himlen - utmarkernas skog var risig och halvdan, avsedd för bönders, torpares och lantprästers husbehov och alls inte ägnad att öka landets rikedom.
Nuförtiden är det en självklarhet att skogen är markägarens egendom. Vid 1800-talets början var det mer komplicerat. Kronans rätt till ekarna, brukens privilegier och de gemensamma häradsallmänningarna innebar att olika rättigheter korsade varandra på samma mark. Om någon tog ris eller högg stängsel på kronans mark var det inget tjuvnadsbrott, bara åverkan. Långt fram i tiden stod sig uppfattningen att stöld bara kunde avse sådant som människan själv hade skapat och frambragt. Träden växte av sig själva, att ta av naturens egna alster var inte lika grovt som att stjäla det någon annan hade arbetat fram.
Debatten om ekarna gav impulsen till det moderna skogsbruket. På Djurgården vid Stockholm delade Israel af Ström i början av 1800-talet in skogen i kvadrater om ett tunnland vardera. Varje år skulle vart hundrade tunnland huggas och sedan återplanteras. På så vis ska skogsförrådet så småningom maximeras, på det att markägaren varje år kan fälla grova, vackra träd med omloppstider på ett sekel eller mer.
Den 16 juli 1773 infann sig lantmätaren Isac Nerbin för att "afrita" officersbostället Vare Västergård i Virestad socken. Ägorna är nästan alldeles gröna, det är glest mellan träden i hagarna, och nertill på kartan anmärker han: "Skog är vid gården ganska ringa, emedan intet timmer finnes på ägorna eller tillräcklig vedbrand, utan måste med kostnad och besvär förskaffas ifrån angränsande hemman."
I dag hör detta till landets mest skogrika bygder. Brukarna undrar stolt om inte Smålands jordar snart är mer värda än Skånes, när timret och massaveden klarar världsmarknaden utan vetets EU-stöd. I södra Sverige är den mesta skogen odlad, mer och i större skala än nästan någon annanstans i världen. På 1920-talet uppgick skogsvolymen i Götaland till mellan 42 och 76 kubikmeter per hektar - numera ger avverkningarna bortåt 300 kubikmeter hektaren. Vi har kommit en lång väg från 1800-talets ekar - men det är längs den vägen skogsägarna varit med och skapat det svenska välståndet.
GUNNAR WETTERBERG