I förra veckan besökte jag Afghanistan med försvarsminister Mikael Odenberg. Vi ville bilda oss en uppfattning om situationen och följa upp arbetet för utveckling och säkerhet. Vi gjorde resan tillsammans för att understryka att de svenska civila och militära insatserna är kompletterande och samverkande delar av det svenska stödet.
Afghanistan är ett av världens absolut fattigaste länder. Medellivslängden är 46 år. Vart femte barn upplever aldrig sin femårsdag. Bland kvinnor är risken att dö i barnsäng nästan lika stor som chansen att få lära sig läsa. Hälften av den arbetsföra befolkningen är arbetslös.
När jag träffade kvinnliga parlamentariker i Kabul och kvinnogrupper i Mazar-e-Sharif berättade de om förtrycket mot kvinnor och om svårigheterna att som kvinna få tillgång till utbildning och sjukvård.
Både deras ord, mina andra intryck på plats och de kalla statistiska fakta som finns, gör att jag ser Sveriges engagemang i Afghanistan som en självklarhet. Det är en moralisk skyldighet att bistå det hårt drabbade afghanska folket i deras strävan att skapa ett demokratiskt Afghanistan. Ett instabilt och fattigt Afghanistan hotar i förlängningen också Sveriges säkerhet. Terrorism, narkotikasmuggling och människohandel känner inga gränser. Mer än 90 procent av det heroin som säljs på gatorna i Sverige antas komma från Afghanistan.
Sveriges bistånd är omfattande och uppgår till omkring 350 miljoner kronor per år och fokus på frågor som prioriteras av afghanerna själva. Vi bid-rar till exempel med över 100 miljoner kronor till utbildning, särskilt för flickor. Hälsa, demokrati och infrastruktur är andra områden som prioriteras. Den ekonomiska och sociala utveckling som biståndet syftar till är nödvändig av humanitära skäl och det är också en förutsättning för att minska stödet för extremisterna.
För att stödja den demokratiska processen och komplettera vårt engagemang valde Sverige 2002 att bidra med militära förband när den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) inledde sin verksamhet. ISAF verkar på den afghanska regeringens begäran och i enlighet med ett tydligt mandat från FN:s säkerhetsråd under FN-stadgans kapitel VII. Styrkan bistår den afghanska regeringen med att upprätthålla säkerheten i landet och möjliggör på så sätt för hjälporganisationer att genomföra humanitärt arbete och återuppbyggnadsinsatser. I dagsläget finns 330 svenska soldater i Afghanistan.
Viktiga framsteg har gjorts efter talibanregimens fall 2002. För första gången i Afghanistans historia finns det en folkvald president och ett demokratiskt valt parlament, i vilket för övrigt en fjärdedel av ledamöterna är kvinnor.
Fem miljoner fler barn går i skola och över 100 nya sjukhus har byggts. Afghanistans BNP har tredubblats de senaste fem åren och fyra miljoner afghanska flyktingar har kunnat återvända till sitt hemland.
Likväl står Afghanistan inför ett vägskäl. Regeringstjänstemän mördas, lokalbefolkningen hotas och skolor bränns ner. Så länge säkerhetssituationen förblir svår, statsmakten svag och det saknas ett fungerande rättsväsende är det svårt att åstadkomma förbättringar. Den afghanska regeringen måste tillsammans med det internationella samfundet ta krafttag för att åstadkomma en förändring.
Sambandet mellan säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter är så fundamentalt att vi måste säkerställa att de i allt högre grad åstadkoms parallellt och samordnas bättre.
Om vi inte gör det kommer vi att misslyckas på alla tre områden. Det internationella samfundet måste ta sitt ansvar och ge det stöd som utlovats för att främja säkerhet och utveckling i Afghanistan. Det krigsdrabbade afghanska folket måste få möjligheter att leva i fred och frihet.
Gunilla Carlsson
Biståndsminister