Nu tror ni förstås att jag bara ljuger och tramsar mig, men det gör jag inte alls.
Jag sjunger i Klipp & Kör (även kallad Fulkören) och där är vi en hel drös med kvinnor, men alldeles för få män.
Det här ställer till bekymmer nu när vi ska öva inför vårkonserten vars tema är svenska visor. Vi sjunger Lill Lindfors, Mamma Mia-sånger, Benny Andersson störtsköna "Nu mår jag mycket bättre" och "Allt syns när man är naken" och en massa annat.
Det där går bra, men sedan kör det ihop sig när vi kommer vidare i repertoaren och ska sjunga "Jazzgossen".
Tanken är att vi kvinnor sjunger verserna och männen, som står framför oss, sjunger refrängen:
Jo, där kommer ju en gosse,
Med en byxa som är rakknivvass,
Mockaskorna har han på sej,
Och hans hobby är att dansa jazz.
Han är smal och smärt som vidjan,
Han ler I mjugg,
Han har skärp om lilla midjan,
I pannan lugg.
Han och andra söta gossar,
Som har tusch på sina ögonlock,
På sitt lilla bakverk frossar,
Sen på Royal vid five o'clock.
Han på höga klackar trippar,
Som jazzexpert,
Och I små synkoper vippar,
Hans lilla stjärt, lilla stjärt, lilla stjärt.
Och som de generösa entertainers våra få män nu är, så vänder de sig i sista raden naturligtvis om och vickar på sina stjärtar.
Totalt sett i de tre körerna är vi 350 kvinnor och tio män. 35 fruns per karl. Det begriper vem som helst att det blir stökigt och att det haltar. Tänk bara när vi ska sjunga mot varandra i Hasse å Tages roliga "Jasså!"
Hon: Men nog tycker du väl att jag e´ en riktig liten fjolla?
Han: Jodå!
Hon: Jasså! Men om mig e´ det väl ändå rätt så trist att stå och hålla?
Han: Jodå! Nä, jag menar nädå!
Hon: Men nog tycker du jag e´ ful`
Han: Inte e´ du så gräsligt ful!
Kom igen och gör en insats nu, gubbs! Sitt inte hemma och tryck. Släng blygseln över axeln och möt våren med den sällsamma kraft och glädje det finns i att sjunga tillsammans.