Att FN ska rädda oss från undergången är för mycket begärt. Det är på hemmaplan vi kan göra skillnad.
Så är COP20 över. Om nu någon vet att det ens har varit.
För er som missat: COP20 är det tjugonde stora klimatmötet som hålls i FN:s regi. Det pågick under dryga två veckor i Lima, Peru, och är framför allt den sista chansen till förberedelse för det riktigt stora klimatmötet som hålls i Paris hösten 2015: COP21. Det som ska bli den stora revanschen för fiaskot i Köpenhamn 2009, när hela klimatkrisen skulle lösas men där det blev en tummetott utan konkreta avtal eller förbindelser.
Vad man kom fram till i Lima är också lite luddigt. Efter att ha dragit över tiden med två dygn lyckades man typ bestämma att det är viktigt att arbeta med klimatet även de närmsta åren, även om Parisavtalet (om man får till något) ska börja gälla först 2020. Man bestämde också hur länderna ska rapportera sina klimatmål. Och kanske viktigast av allt: att alla länder ska vara med och bidra, även de fattiga.
Det stora grundproblemet återstår dock. Att länderna själva bestämmer hur mycket de vill minska utsläppen. Vilket ju gör att klimatfrågan faller på det som den alltid faller på – den är för långsiktig, för krånglig och krockar för mycket med luststyrda människors sug efter biffstek, Thailands-resor och ännu ett par fräscha stövletter. Ingen valvinnare för en lokal nationspolitiker.
Ändå säger sig klimatminister Åsa Romson vara nöjd efter mötet i Lima. Vilket är smått obegripligt, men kanske något man måste säga för att bli tagen på allvar i gänget. Jag vet inte.
Själv tänker jag lite mer som den gamle pessimistkonsulten Ronny Eriksson: Det är aldrig för sent att ge upp. Optimism är trevlig, men den måste kombineras med realism. Att mötet i Paris – eller något annat möte där 190 länder med vitt skilda förutsättningar och kynnen försöker samsas – ska leda till något riktigt avgörande är orealistiskt. Att slå en långboll på FN och hoppas att de ska göra jobbet kommer inte att vinna den här matchen, om man inte siktar på guld i VM för urvattnade kompromisser.
Snarare pekar allt mer på att gamla politikerklyschor som "det måste till globala överenskommelser" och "hur ska viii som är så smååå kunna göra nåt när de som är så stooora inte gör nåt" måste läggas på skräphögen för alltid. Vi har inte tid att vänta på att aparta typer som USA, Saudiarabien och Nya Zeeland ska hitta gemensamma nämnare. Det är på lokal nivå det måste ske.
Som man brukar säga: Många bäckar små välter stort lass. Ett nästan dagsaktuellt exempel – nu har Europaparlamentet röstat för att erkänna Palestina som stat. Oavsett om man tycker att det är rätt eller fel så är det solklart att lilla Sveriges tilltag tidigare i höst inspirerat.
Och för att ta ett lite mindre kontroversiellt och tydligt klimatanslutet exempel: Sverige lovade nyligen fyra miljarder kronor till FN:s gröna klimatfond, pengar som främst ska gå till att stödja klimatomställning i fattiga länder. Tydligen inspirerande – ett antal länder har följt Sveriges exempel, och i veckan passerade fonden tio miljarder dollar.
Själv stannar jag hemma i jul, snålar med klapparna och rensar julbordet från allt som haft föräldrar. Alltid är det nån jävel som blir inspirerad.