Den borgerliga regeringen är i färd med att avveckla fördelningspolitiken, påstod Pär Nuder i sina kommentarer till vårbudgeten.
Värre hyckleri får man leta efter.
Nuders "bevis" var avskaffandet av förmögenhetsskatten och reformeringen av fastighetsskatten. Han påstod dessutom att regeringen planerar att avskaffa den så kallade värnskatten. Denna utlovade emellertid socialdemokraterna dyrt och heligt att den skulle avskaffas redan när den infördes.
De som gynnas av regeringens skattereformer är de rika, påstod Nuder. Och självfallet är det de som betalat förmögenhetsskatt och fastighetsskatt som tjänar på regeringens politik. Men om fördelningspolitiken bara bestod av dessa skatter vore det inte mycket bevänt med den.
Pär Nuder har i själva verket missat den viktigaste slutsatsen bakom 1990 års stora skattereform: fördelningspolitik handlar inte i första hand om hur skatterna är utformade utan om hur skatteinkomsterna används.
Det var därför socialdemokrater och folkpartister kunde ena sig om en reform som på sikt avsåg att helt avskaffa den statliga skatten på högre inkomster.
Höga skatter på höga inkomster uppmuntrar till allsköns påhitt för att slippa skatten och det är de som har högst inkomster som är mest framgångsrika i det avseendet.
Fördelningspolitik handlar om att satsa på barn och gamla, på sjuka och arbetslösa. Hälften av statens inkomster går direkt tillbaka till hushållen. Mer än 80 procent av kommunernas utgifter handlar om skola, vård och omsorg. I landstingens fall svarar vården för kanske 85 procent av budgeten. Allt detta är fördelningspolitik.
Platt skatt, som förekommer i några av våra östra grannländer och ses som en viktig del av deras ekonomiska strategi för tillväxt betyder att alla betalar samma procent av sin inkomst i skatt. Däremot betyder det inte att rika och fattiga betalar lika mycket i skatt.
Om en miljonär i Sverige bara skulle betala kommunalskatt skulle han på en miljon i inkomst betala runt 300 000 i skatt. En låginkomsttagare med säg 150 000 i inkomst skulle bara betala runt 45 000. Det säger sig självt att chansen för låginkomsttagaren att få valuta för sin skatt är större än miljonärens.
Skatter betyder alltid att den med hög inkomst bidrar med mer till de gemensamma utgifterna än om han skulle betala direkt för de tjänster han utnyttjar.
Sverige är ett extremt högskattesamhälle. Det betyder att vi drivit tanken på en statlig inkomstfördelningspolitik längre än praktiskt taget något annat land.
Jag tror att detta i stort sett är en klok politik och det verkar som om nästan alla svenskar delar den uppfattningen.
Men just för att vi har så höga skatter och en så omfattande fördelningspolitik måste det vara möjligt att diskutera förändringar i skattesystemet och i försäkringssystemen i syfte att få dem att fungera bättre.
Det måste kunna ske utan att genast bli beskylld för att vilja avveckla fördelningspolitiken.
När finansminister Anders Borg var aktiv i kommunalpolitiken i Norrköping i början på 90-talet tillhörde han ett gäng som tyckte att kommunalskatten borde sänkas till hälften. Hade någon försökt sig på den operationen kunde man verkligen ha talat om en avvecklad fördelningspolitik.
Men Anders Borg har kommit väldigt långt från det tänkandet.
Ernst Klein
Ernst Klein var Östgöta Correspondentens chefredaktör 1990-98.
Ernst.klein@telia.com