Och när jag väl blev bortbjuden i helgen - och hoppades kunna värma upp mina köldstela leder - så visade sig festen vara förlagd till ett garage!
En fest här på landet står alltid högt i kurs, i synnerhet om det är gångavstånd. Men bland skidor och däck . . .
Nä förlåt, det där var verkligen inte sant. Garaget är ett av de finaste jag sett och inte var det kallt heller.
Det är samma visa varje höst. I det längsta drar jag mig för att göda Vattenfall genom att knäppa på elementen och låta den direktverkande elen sätta igång träknarret i 1920-talsboningen.
Visst finns vedspis och kakelugnar och det räcker långt på helgerna när man är hemma och kan hålla igång murstocken, men inte i veckorna. Och när inte ens trattkantarellerna utlagda på myggnät vill torka i normal tid, då anar man att ens tjurskallighet börjar bli rent löjeväckande.
Så i söndags kväll åkte elementen på, den karaktäristiska doften av bränt damm fyllde huset och folk och fä och små trattisar myser nu i värmen.
Nu ska ni inte tro att det är synd om just mig. Jag fryser sällan. Tycks som om kroppen har vant sig vid lite tuffare takter. Eller också har jag bara mer underhudsfett än gemene man. Däremot blir jag jättesömnig och helt däst när jag vistas i hem med 23 grader.
Inte bara däst, utan väldigt jäst, var provianten på garagefesten. Det är kul att upptäcka nya sidor hos sig själv, ännu när man med stormsteg närmar sig döhalvan. Och på festen i garaget stod det klart som sillspad att jag gillar surströmming. Riktigt mycket.
Jag satt bredvid ett superproffs som tog tre firrar i varje tunnbrödsklämma och guidade mig genom denna fascinerande form av norrländskt taco-ätande.
Sen dansade vi så att svetten stänkte och den jästa firren stod som spett ur porerna. Ingen frös.