Jag fattar inte alls hur det här gick till, gumman. Alldeles nyss (var det inte i går?) så var du ett för tidigt fött knyte på 1 375 gram. (Nu är vi jämnlånga och lånar varandras kläder.)
Alldeles nyss lekte vi rollspel i köket. Du var Madicken och jag hushållerskan Alva. Du hade picknick på taket (köksbordet), skulle prova att flyga med ett paraply. Det slutade med "hjärnskrapning".
(Häromåret var du med i åttondeklassens mastodontuppsättning av Romeo och Julia i skolan.)
Alldeles nyss fick du en lillebror och gick som 3-åring in för mammarollen med liv och lust. Jag ammade din lillebror, du din docka.
(Nu får vi brev hem om rabatterad vaccination mot livmoderhalscancer fram till 17 års ålder.)
Alldeles nyss skrapade du knät när du ramlade med cykeln. Fick plåster och tröstpussar över hela benet.
(Nu tränar du självförsvar i Krav Maga-klubben tre gånger i veckan. Med hårda slag, tandskydd, suspensoar och ständiga blåmärken.)
Alldeles nyss var du lite skraj för att gå ensam till bussen och blev glad när jag stod och väntade på dig vid busshållplatsen när du kom hem.
(Nu åker du moppe milen mellan dina föräldrar. Snart ska vi börja övningsköra och för tillfället befinner du dig med tjejgänget i Frankrike.)
Alldeles nyss sjöng du, högt och ganska falskt, slagdängan "Jag vill vara din, Margareta" hela dagarna.
(Häromdagen grät du floder när din lärare Conny för klassen sjöng Ted Gärdestads: "Älskling, jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns.")
Min förstfödda har gått ut nian. Efter tio år i samma skola. Och jag förstår inte hur det gick till. Vart åren tog vägen.
Men det är lycka och vemod i en salig blandning. För henne - och därmed för mig.
CARINA GLENNING