Vad är det som saknas för att aidspandemin ska stoppas? Här i tidningen kunde vi i fredags läsa en debattartikel av Gabi Björsson, kanslichef för Afrikagrupperna: "Ge fattiga rätt till hiv-mediciner!" Säkert var det många som höll med henne om det orimliga i att läkemedelsföretagens starka patentskydd och marknadsmässiga makt hindrar de allra flesta av världens 33 miljoner hivsmittade från att få nödvändiga bromsmediciner. Alla vill väl bekämpa aids, i synnerhet dagarna kring världsaidsdagen då katastrofen uppmärksammas i de flesta medier. Men sen återgår allt till det normala igen. Det vill säga vi orkar inte leva oss in i vad den innebär, vi som inte är personligen drabbade. Så vad ska till för att världssamfundet ska gå från ord till handling?
Häromdan talade jag med en person som i tjugo års tid arbetat som konsult åt Sida med sexuell och reproduktiv hälsa. Lise Munck heter hon. Vi har känt varandra länge. Då och då talar vi om detta tunga och svåra som blivit hennes yrkesområde. Att ta sig igenom den barriär som utgörs av statistiken över antalet döda i aids, över alla barn som förlorat sina föräldrar, över sönderfallande ekonomier och sociala strukturer, det ingår i hennes jobb. Man skulle kunna bli avtrubbad för mindre.
Hon berättade om Swazilands förre finansminister Derek von Wissell, numera chef för landets nationella råd som bildats för att hantera aidskatastrofen. Swaziland är ett av de värst drabbade länderna i Afrika - nästan en fjärdedel av alla barn under 18 har blivit föräldralösa på grund av aids, medellivslängden har på tio år sjunkit från 60 år till 31. Tbc sprids som eld i torrt gräs, hunger och fattigdom breder ut sig när en alltmer orkeslös morföräldra- och farföräldrageneration ska sörja för sina barnbarn.
"Nationen går på knäna", skriver von Wissell i ett öppet brev i Times of Swaziland. Han har gjort sig känd för att tala klartext om hur aids sprids, vilket är det kanske största problemet i länder där sexualiteten är starkt tabubelagd. "Vi har tassat kring sex" säger han och påpekar att problemet med täta partnerbyten sällan kommer upp till diskussion när man talar om aids. I stället har man undvikit att tala om att de aidssjuka själva har något ansvar i sammanhanget. Miljontals afrikanska kvinnor lever monogamt men har notoriskt otrogna äkta män och blir därför smittade. Om det talar ingen - utom Swazilands förre finansminister.
I förra veckan skickade Sida och Socialstyrelsen ut en tolvsidig tidningsbilaga om Hiv/Aids. Ett ambitiöst försök att nå ut med de få hoppfulla signaler som finns om att aids går att bekämpa. Men kanske därför en aning förljuget. Visst är det en svår balansgång att både tala om de 15 miljonerna drabbade barnen i Afrika och samtidigt berätta solskenshistorier om svenska hivsmittade och därtill ge käcka råd om säker sex till svenska skolelever. Men nog kunde man givit lite större utrymme åt den enda artikeln som handlar om ett sådant projekt som den frispråkige aidsbekämparen i Swaziland efterlyser - att få männen att ändra sexvanor. "Det finns många myter kring mannens sexualitet och känsloliv, och en riktig man förväntas ofta ha många partners" påpekar skribenten och berättar om RFSU:s projekt Young Men as Equal Partners som får stöd av Sida och genomförs i fyra afrikanska länder - dock inte Swaziland.
Är det något Sverige gjort sig känt för så är det arbetet med en förändrad mansroll. Den kompetensen skulle kunna tas än bättre tillvara. Här är det inte enbart fråga om snygga fifty/fifty-siffror i jämställdhetsstatistiken utan om liv och död.
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com