När jag hörde Barbro Hedvall, ledarskribent på DN och hedersledamot i Fredrika Bremerförbundet, återge detta Fredrika Bremercitat i sitt lysande föredrag som inledde förbundets framtidskonferens i Apelryd i augusti i år så tänkte jag: Vilken bra beskrivning av hur det kan vara både/och. Både stark och svag, både romantisk och matter of fact. Och samtidigt - hur sällan det är vi tillåter oss att pendla mellan dessa poler. Jag kan egentligen bara komma på Ann Heberlein, lundateologen som skrev boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som väckte sådant rabalder förra året. Och hon lider ju verkligen av något som numera kallas bipolär sjukdom typ 2, det som förr hette manodepressivitet.
Fredrika Bremer skrev sina Amerikabrev hem till sin syster. Det fanns en lyssnande syster och hon kunde visa både sin styrka och sin svaghet inför henne. Det är också det som varit kvinnorörelsens styrka. Det har funnits lyssnande systrar som både känt igen sig i svagheten och i känslan av att vi tillsammans kan erövra världen. Man skulle också kunna uttrycka det mindre poetiskt med att det har funnits en struktur, en hemmabas. I Fredrika Bremers fall utgjordes den bokstavligen av hemmadottern Agathe, den sjukliga systern som hann dö innan Fredrika återvände från Amerika. När det gäller oss som lever i dag och hunnit uppleva kvinnorörelsens upp- och nedgångar i närmare ett halvt sekel så har strukturen ofta varit mindre den egna familjen och mer de organisationer och kvinnogrupper vi dragits till.
Jag lärde mig mycket om kvinnosolidaritet i de arbetsformer vi tillämpade i 1970- och 80-talets kvinnorörelse och även i arbetslivet - laget runt, lyssna på alla, stötta och uppmuntra, tala om väsentligheter, inte prata skit, tillsammans åstadkommer vi mångdubbelt mer än summan av vad var och en kan göra. Ett tillsammans som inte bara handlade om att man var mindre ensam (som titeln på Anna Gavaldas bästsäljare talar om) utan att man blir tusan så mycket bättre - och gladare - av att samspela med andra.
Det där har kvinnorörelsen vetat i minst 125 år. Ja, så längesen är det som Fredrika Bremer fick ge namn åt det förbund, vår första feministiska organisation, som nu 2009 tycks ha fått nytt liv under den nygamla ordföranden Birgitta Wistrand. Under ett antal år har Fredrika Bremerförbundet fört en tynande tillvaro. Att vara feminist blev ju åter ett skällsord efter en kort period av blomstring, då på 90-talet när Stödstrumporna - minns ni dem? - efter hotet om att bilda ett kvinnoparti fick alla partiledare utom moderatledaren men inklusive Göran Persson att komma ut som feminister. Sådant måste ju leda till en backlash. Det hävdar i varje fall bestämt Berit Ås, den norska politikern som också är professor i socialpsykologi: När en grupp lyckats få makt, slår det rådande systemet tillbaka. Det är vad kvinnorörelsen får uppleva nu.
Kan den få nytt liv? Jag tror det, i den mån den har en fast organisationsform att falla tillbaka på. Tillfälliga nätverk, informella grupper som blommar upp för att sedan försvinna - det har varit 2000-talets modell och gäller förvisso inte bara kvinnorörelsen. Men jag tror vi kommer att få en renässans för det etablerade. Det gamla Förenings-Sveriges traditioner har en poäng - kontinuitet, trygghet, en fast hemmabas där vi får vara både starka och svaga.
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com