En morgon satt han där i den lilla paviljongen utanför lärarbostäderna på Tweyambe Secondary School i Tanzania. Han var fjorton år och såg ut som tio. Han hade vandrat i tre timmar på dammiga vägar för att träffa oss rika vita människor - som han såg som nyckeln till sin framtid. Alistides hette pojken som behövde 20 000 tanzaniska shilling, cirka 140 kronor, för att kunna betala skolavgiften i den statliga skola två mil bort som vi besökt dagen innan. Det var då han fick idén att uppsöka oss.
I hans skola satt det minst hundra elever i varje klassrum. Det fanns knappast någon utrustning. Vi, en grupp svenskar med anknytning till den privata skolan Tweyambe, som byggts upp på ideell bas av engagerade svenska lärare såg skillnaden i standard. I "vår" skola var skolklasserna av samma storlek som i Sverige, det fanns laboratoriesalar för kemi, fysik och biologi med utrustning från Hedemora, det fanns ett bibliotek, om inte välutrustat så dock med många hyllmeter böcker. Vi insåg att eleverna på Tweyambe har det fantastiskt bra jämfört med denne unge pojke, säkert föräldralös som så många andra i aids-epidemins spår.
Ändå slogs vi av hur oerhört enkelt eleverna lever även på "vår" skola. En del av dem har inte råd med skor. Kosthållet är enkelt - en mugg majsvälling till frukost och till både lunch och middag majsgröt och bönor. Trots allt har de det oerhört mycket bättre än de flesta av sina jämnåriga. Tweyambe-elever som blir föräldralösa (ett antal varje år) kan få en chans att fortsätta skolan om en svensk fadder åtar sig att betala. Flera i vår grupp gör det. Själv fick jag och min man återse våra "döttrar" - Devotha och Florentina, som vi lärde känna för två år sen och har hållit kontakt med sedan dess.
I Tanzania är det nu lag på att det ska finnas en secondary school i varje ward (gissar att det ungefär motsvarar vårt gamla sockenbegrepp) men resurserna saknas och de som inte kan skrapa ihop till den blygsamma skolavgiften som krävs även i de statliga skolorna blir utan undervisning. Jo, vi skramlade förstås ihop till de 20 000 som Alistides behövde, ytterligare en droppe i havet som vi kunde bidra med. Men den dominerande känslan var ändå den av otillräcklighet.
Så reste vi vidare till Dar es-Salaam och det första vi fick höra av våra intellektuella afrikanska vänner var att det pågår en korruptionsskandal. Tanzanias riksbankschef hade tidigare tvingats avgå efter att ha förskingrat 110 miljoner US dollar, cirka 775 miljoner kronor. Nu i februari var det dags för hela regeringen att göra sammalunda.
"Vad ska ni säga i Sverige, som har gett bistånd till oss i så många år? Detta är verkligen pinsamt", sa vår vän Generose som är livsmedelsforskare och har sin doktorsexamen från Göteborgs universitet.
Ja, vad säger man i Sverige? Det har skrivit och talats förvånansvärt lite om detta i svenska medier. Det etniska våldet i Kenya och den svenska insatsstyrkan i Tchad har väl tagit hand om det mesta medieutrymmet från den delen av världen.
Men i DN:s nätupplaga den 20 januari kunde man läsa om den förskingrande centralbankschefen och farhågorna för att svensk bistånd ska dras in. Sverige står för 4 procent av Tanzanias budget, samtliga biståndsgivare för hela 40 procent. Skulle de dra in biståndet så kommer det att drabba landets fattigdomsarbete, säger Torbjörn Pettersson på svenska ambassaden i Dar es-Salaam. Det vill säga alla de hundratusentals som inte likt pojken Alistides eller flickorna Devotha och Florentina råkat trilla på några personer från ett annat land som kunnat bistå med en för oss blygsam summa, stor för dem.
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com