Optimisten och pessimisten var ett av Radiotjänsts mest populära program som startade för sjuttio år sen och som de flesta av oss bara hört talas om, om ens det. I fyra år - mellan 1938 och 1942 - satt två herrar, skådespelare till yrket, och pratade med varandra i radio. Optimisten bodde i Göteborg och hette Ludde Gentzel, pessimisten fanns i Stockholm och hette Eric Abrahamsson.
Jag minns Ludde, han bytte till sig kaffebrödskuponger mot matbrödskuponger av min mamma i vårt bageri och gjorde sig till familjens vän för evigt genom att presenta oss en chokladkartong som tack - mitt i värsta kristid. Jag som var två år trodde länge efteråt att choklad hette Ludde.
De två samtalande herrarna gestaltade förstås alla sina lyssnares inre monologer: Kommer Hitler? Vågar man tro att det kan bli fred i världen? Kommer maten att räcka? Och kaffet - får man någonsin en kopp äkta vara?
Kanske hade dåtidens radioledning samma tanke som i dag SVT:s redaktion för programmet Korrespondenterna. Man måste också servera en strimma av hopp. I sista avsnittet för säsongen hade man kommit på idén att söka efter lyckan i stället för eländet - det som den mesta journalistik går ut på, inte minst utrikesbevakningen. Vi fick möta fattiga latinamerikaner på väg att illegalt ta sig in i USA, det förlovade landet, men med risk för liv och lem.
I Japan mötte vi människor som bildat en motrörelse mot hets och karriärstress. "Ökad BNP gör oss inte lyckligare", sade en av grundarna, en allvarlig kvinna. Till slut, det kändes lite som ett antiklimax , hamnade vi i Ringkøbing på Västjylland bland idel skrattande danskar som sades bo i "världens lyckligaste stad i världens lyckligaste land".
Lite sökt och lite ytligt verkade väl hela upplägget men tanken var god och skulle kunna utvecklas. Kanske just i en dialog mellan optimism och pessimism. Programledaren Erika Bjerström påpekade för säkerhets skull att de olyckligaste i världen är folket i Zimbabwe - "de har förlorat hoppet."
Är det så att mediepubliken törstar efter goda nyheter? Jag gick in på nätet och googlade först på "goda nyheter". 335 000 träffar på morgonen, 336 000 samma kväll. "Dåliga nyheter" fick 97 700 träffar på morgonen och hade minskat till 96 100 på kvällen. Även om detta är ett mycket grovt mått och många träffar leder till hurtig reklam eller till fundamentalistiska sajter så säger det kanske något om människors längtan. Bland träffarna fanns till exempel en tidning som heter Goda Nyheter som ges ut i Göteborg, värd att titta på. Grundaren som jag mötte i en mediedebatt nyligen är en ung man som satsat hela sitt kapital på idén att ge människor hopp, ett slags motrörelse mot etablerade medier.
Det saknas inte heller mediekritiska röster i bloggosfären . Så här skriver till exempel Sara Rebecka Lindblom i sin blogg:
På grund av massmedias nattsvarta porträttering av världen har jag upptäckt att jag mer och mer tvångsmässigt behöver väga upp mörkret med ytlighet i form av skvallertidningar och skor. Nu har jag i stället bestämt mig för att väga upp mörkret genom att leta reda på positiva nyheter från olika delar av världen.
Det är förstås svårt att hitta en balans utan att det blir rena hyckleriet, jag sökte vidare på nätet och fann att "krispaket" - och det är väl rimligt - fick nästan 2,5 miljoner träffar men "julpaket" bara 50 000, "julklappar" dock väl över en miljon.
När Martti Ahtisaari tackade för fredspriset sa han lugnt att kriser går att lösa, till och med i Mellanöstern. Ja, han vet vad vi i medierna borde tänka på oftare: Vi behöver hopp!
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com