Fredsrörelsen har kvicknat till. Utbudet av konferenser, seminarier och manifestationer vittnar om att gräsrötterna - och delvis också etablissemanget - har börjat få nytt hopp om att det går att åstadkomma en kärnvapenfri värld.
Den här veckan når den stora världsfredsmarschen Sverige, närmare bestämt Stockholm och Norrköping. Den startade i Hiroshima den femte augusti i år med att en fackla tändes från den låga som ständigt brinner i Hiroshima Fredspark och förs nu runt jorden med ett antal krav, främst på global nedrustning.
Den 6-8 november hålls en stor konferens i Stockholm med kända experter från hela världen, i regi av sjutton organisationer förenade i Svenska nätverket för kärnvapennedrustning. Det är bara två exempel av många på ett pågående aktivt fredsarbete.
Att fredsrörelsen åter frodas tycks dock vara en nyhet som lever i medieskugga. Vill man veta vad som pågår får man vända sig till specialtidningar och fredsrörelsens webbsidor. Själv läser jag om utbudet hos Läkare mot kärnvapen och Kvinnor för fred som jag följt i många år, alltsedan jag började bevaka fredsrörelsen i Svenska Dagbladet i slutet av 70-talet. Det var förvisso inte okontroversiellt att skriva om fredsfrågor, än mindre om kärnraftsmotstånd i Svenskan för trettio år sen. Jag hade mina duster med redaktionsledningen.
Nu skulle det kanske inte längre vara lika känsligt som då att bedriva sådan journalistik men problemet är att intresset helt tycks saknas i medievärlden - utom då Obama får fredspris och det finns chans att få igång en riktig fight mellan kritiker och supporters. Freden är alltså intressant bara om det blir krig kring den - en del av den svart-vita medielogik som gärna reducerar världen till en stor fotbollsmatch mellan vinnare och förlorare.
Fredsrörelsen bärs upp av kvinnor, det är ingen nyhet. Och kvinnor i fredsrörelsen är sega. Många av de medelålders kämpar jag lärde känna när Kvinnor för fred bildades 1979 är fortfarande i farten, väl över 80 år gamla.
Är det så att fred har kvinnligt kön och krig manligt? Frågan låter i förstone lika svart-vit som den medielogik jag nyss gisslade. Men faktum är att det just är så stereotypa föreställningar som styr många av världens ledare, det menar Dr Carol Cohn i en mycket intressant studie (se fotnot) som hon med två medförfattare gjort för den oberoende kommission om massförstörelsevapen som Anna Lindh tog initiativ till och som leddes av Hans Blix. Han lämnade sitt betänkande till FN 2006.
Carol Cohn, jurist och ledare för ett forskningsinstitut i Boston, visar hur hela retoriken kring krig respektive fred är klart könsmärkt. Ett exempel. När Bush den äldre ännu övervägde om han skulle starta Gulfkriget 1990 frågade sig en ledande försvarsexpert: Does he have the stones for war? Stones= stenar= testiklar. Det vill säga har han manlig styrka och mod att leda landet i krig? Ett annat välbekant exempel från Bush den yngre: Vi ska bomba dem tillbaka till stenåldern.
Carol Cohn sammanfattar: Politisk manlighet kopplas ofta till beredskap att använda vapen och inleda militära handlingar. Diplomati, förhandling, ett erkännande av ömsesidigt beroende är däremot kulturellt nedvärderat som svagt och omanligt. Beroende, förtroende, kompromissvilja är i USA symboler för kvinnlighet och svaghet.
Detta skrevs under senaste Bush-regimen. Nu är det Obama som visar världen ett annat slags manlighet. Måtte han lyckas!
AMI LÖNNROTH
ami@bibliobi.com
Fotnot: The Relevance of Gender for Eliminating Weapons of Mass Destruction by Carol Cohn with Felicity Hill and Sara Ruddick (Nr 38, The Weapons of Mass Destruction Commission).