Hur ska vi ha det nu? Har Sverige en strålande sjukvård medan USA är rena u-landet? Eller är det rentav så att det kan vara problem i såväl Sverige som USA, men toppen på Kuba?
Det senare enligt hörsägen, efter att ha tagit del av recensioner och artiklar om Michael Moores senaste tillslag mot makthavarna i USA. Jag talar förstås om hans film Sicko, där han gör upp med "det enda i-landet i världen som saknar ett statssubventionerat sjukförsäkringssystem".
Ett orättfärdigt amerikanskt sjukvårdssystem ställs mot ett perfekt europeiskt - det är så jag förstår att Moores effektiva pedagogik fungerar. Men även förtjusta recensenter reagerar med skepsis mot förenklingarna. Är till exempel Sveriges sjukvård ett paradis för patienter?
Efter att ha tillbringat min fredagsmorgon med tidningarnas huvudsakligen förtjusta kommentarer till Moores film övergick jag till att läsa nyheter från Sverige. Då blir bilden av den sjukvård han idealiserar en annan:
"Anonymitet ska få fler att anmäla fel i vården", lyder en rubrik i SvD till en artikel om patientsäkerhet, följt av ett reportage om en 70-årig man som fick välling i lungan sedan en slang kopplats fel. Och Göran Hägglund säger i en intervju att han vill att vårdpersonal i framtiden ska kunna göra anmälningar anonymt.
I SVT:s nyhetssändningar samma kväll följs detta upp. Siffror nämns. Om man översätter internationell statistik så borde årligen cirka 3 000 patienter i Sverige dö eller allvarligt skadas och så många som 90 000 felbehandlas.
Då kanske man rentav ska vara glad att slippa hamna på sjukhus. Det är nämligen rätt små utsikter till det, det handlade ett annat reportage om. Sedan 1992 har antalet sängplatser på svenska sjukhus mer än halverats, från närmare 58 000 till 26 000.
Vem är tillräckligt sjuk för att få kallas för patient?
Sverige ligger i botten i sängplatsstatistiken i en OECD-undersökning: 2,2 sängplatser per tusen invånare att jämföra med Tyskland där det finns tre gånger så många. Värst är det inom kirurgin, äldrevården, psykiatrin och invärtesmedicinen.
En överläkare från Danderyds sjukhus berättade trött in i tevekameran att han använder 20 procent av sin arbetstid åt att jaga lediga sängplatser. Ett högbetalt jobb i hotellbranschen, skulle man kunna säga.
Jag tänker på några av mina mycket åldriga släktingar och vänner som nu sitter ensamma, sjuka och trötta i sina lägenheter i olika städer i Sverige. Ibland har de lyckats få någon vecka på sjukhus i samband med operation eller fallskador men så snabbt det går skickas de hem.
När är de tillräckligt sjuka för att få kallas för patienter?
Om de har tur bor de i en förstående biståndsbedömares område och kan få bra hemtjänst. Har de otur är biståndsbedömaren en maktmänniska som kränker och förtrycker - jag har hört och sett exempel på bådadera.
När man blir riktigt gammal och sjuk - så är det för de flesta som blir över 90 år - då vill man ha kärleksfull omvårdnad, vara på ett ställe där man kan få lämna livet i sin egen takt, inte utsättas för ännu fler tuffa behandlingar och livräddande ingrepp.
Som en av mina gamla vänner sa efter många års cancerbehandling: "Nu vill jag in på hospice, men min doktor säger att jag inte alls är tillräckligt sjuk för det."
När är man tillräckligt sjuk för verklig omvårdnad?
Ami Lönnroth
Ami Lönnroth är journalist med inriktning på livsåskådning och samhällsförståelse
ami@bibliobi.com