Valeria från Tanzania har varit på besök i Sverige och mött ondskan.
Förra året var vi en grupp svenskar som mötte Valeria i hennes hemby några mil från Bukoba i samband med att vi besökte en skola som delvis finansieras med svenska frivilliginsatser. Hon är en kvinna i 60-årsåldern, gift med en pensionerad folkskollärare, rätt mycket äldre än hon. Hon har fem styvbarn och två egna barn och ett antal barnbarn, varav två uppfostras av henne sedan barnens föräldrar dött i aids. Hon är kommunalpolitiker och ordförande i den lokala kvinnoorganisationen Jumawati, hon utstrålar värme och kompetens.
Nu har Valeria fått möjligheten att för första gången resa utomlands genom den svenska biståndsföreningen som stöttar traktens skola och hennes egen kvinnoorganisation. Hon var gäst hos mig och min man några dar på sin rundresa i Sverige och det var hos oss hon mötte ondskan - i form av en brittisk dramadokumentär förra tisdagen om de blodbad som föregick Indiens självständighet 1947 och bildandet av Pakistan. I Valerias hemby finns ingen elektricitet och därför ingen TV. Skildringen av hur sikher och muslimer tog kål på varandra i samband med delningen av Punjab drabbade henne med tv-mediets hela kraft och hon fick svårt att sova på natten efteråt.
Själv tyckte jag att våldsinslagen var rätt nedtonade i just denna dokumentär men för henne räckte de för att göra henne förtvivlad. Kanske på samma sätt som när vi första gången fick se terrorattacken mot World Trade Center på våra tv-skärmar. Sen dess har vi hunnit bli avtrubbade och när vi idag ser tvillingtornen rasa samman för sjunde året i rad är det en del av en förutsägbar ritual, en del av en registrerad verklighet som de flesta av oss lyckas hålla på avstånd.
Vi talade sen om världens ondska och om vilka fruktansvärda dåd som människor kan begå i religionens namn. Hur kan två människogrupper slakta varandra - som i Rwanda, i Punjab, i Irak? Hennes egen erfarenhet - från kommunalpolitiken, från skolan hon bor granne med och i den egna kvinnoorganisationen - är att olika religiösa grupper samsas alldeles utmärkt. Där är man antingen katolik, lutheran eller muslim. Och ingen tycks anse sig ha företräde hos Gud.
Däremot har de alla en gemensam fiende - ett annat slags ondska. I Tanzania heter den Hiv/Aids och håller på att rasera det sociala trygghetsnätet i stora delar av Afrika. I Valerias hemtrakt är var fjärde invånare mellan 15 och 35 smittad, enligt färsk statistik som hon tagit del av. Mor- och farföräldragenerationen får bli föräldrar även åt barnbarnen, precis som hon själv, medan mellangenerationen insjuknar och dör. I Bukoba och andra afrikanska städer vimlar det av utmärglade gatubarn, själva hivsmittade. Vi såg dem, lade några mynt i deras utsträckta händer - och kände oss otillräckliga.
Vi erbjöds bli sponsorer åt två föräldralösa flickor i internatskolan nära Valerias hem. Det betyder att vi betalar deras skolavgifter och håller kontinuerlig kontakt. En chans att göra något - även om det är en droppe i havet, och kanske mest en hjälp för oss själva att låta världen bli något mer en del av en registrerad verklighet att hålla på armslängds avstånd.
Ami Lönnroth
Ami Lönnroth är journalist med inriktning på livsåskådning och samhällsförståelse.
ami@bibliobi.com