Söndagsmorgon, kaffe på sängen och färska morgontidningar. Jag undrar just hur länge jag ska få ha det så. Inte bara jag utan alla vi som älskar vår morgontidning - även om vi inte alltid älskar allt som står i den.
"Stålbad väntar tidningarna" lyder den ödesdigra rubriken på en artikel av Svenska Dagbladets medieanalytiker Martin Jönsson denna söndag. Mest är det dock den amerikanska tidningsbranschen den handlar om - annonsintäkterna har rasat med 15 procent, nedgången 2008 väntas bli 40 - 50 miljarder i år och så lär det hålla på de närmaste åren.
Vi brukar importera USA:s problem och det ser redan dystert ut på den svenska tidningsmarknaden. Det ena sparpaketet avlöser det andra. Bara på Norrköpings Tidningar/ÖstgötaCorren försvinner 60 tjänster. Upplagenedgången i hela branschen beräknas i år till 4 procent.
Vad gäller innehållet i tidningarna kan man notera samma illavarslande fenomen i amerikansk och svensk press:
Det första som offras är kulturen. Nyligen rapporterade Chicago Tribune att man lägger ner sin särskilda litteraturbilaga - en av de sista i amerikansk dagspress. Boston Globe lägger ned både ekonomi- och kulturdelen. Hur tänker de? Är det numera bara malströmmen av världens, oftast nedslående, nyheter som ska dominera även i pressen? Det mesta har man ju redan fått i radio och tv.
I svenska tidningar sitter kulturen trångt. Nyligen slutade Svenska Dagbladets kulturchef Carl Otto Werkelid och har inte fått någon ersättare. Mångårige medarbetaren Steve Sem-Sandberg sade upp sig i protest mot planerna på kulturbilagans "förnyelse". Tidningar runt om i landet snuttifierar sin kulturbevakning till oigenkännlighet. Jag ser det till exempel på Länstidningen, min lokala tidning i Södertälje där ordinarie kulturchefen tagit långledigt. På Expressen slutar kulturchefen Per Svensson och kommenterar detta med klädsam blygsamhet.
"Det känns melankoliskt. Men i mediebranschen går det så fort att bli en gammal ost som legat kvar för länge. Det gäller att sluta medan folk fortfarande frågar varför man går."
Det är nog inte hela svaret. I en nyutkommen bok byggd på djupintervjuer med journalister som jag gjort tillsammans med Lisbeth Gustafsson för Institutet för mediestudier, Vad säger journalisterna? Om etik, makt och ansvar, gör Per Svensson en intressant liknelse mellan två fina gamla hantverk: glasbruket och tidningen.
"Egentligen är det den tilltagande löpandebands-filosofin som är det illavarslande i journalistiken. Jag brukar jämföra med ett glasbruk. Där har man formgivaren som står på golvet med de otroligt skickliga hantverkarna. Så gör man en produkt som både ska ha ett konstnärligt värde och gå att sälja. Det är samma romantik, de står på golvet och man odlar legender om gamla mästare - väldigt snarlika branscher. När det försvinner och man bara har formpressat glas eller centrifugerat glas, då blir det bekymmersamt. Formpressad journalistik är ett bekymmer och jag tycker den tilltar."
Per Svenssons pessimism stöds av rader av forskningsrapporter som visar hur journalistiken blir mer mallad, kreativitet och nytänkande avtar på redaktionerna.
Ändå vågar Martin Jönsson (se ovan) som vi också intervjuar i vår bok vara optimistisk vad gäller papperstidningens roll i bruset från webbsidor och bloggar. Passiv tidningskonsumtion ersätts av tvåvägskommunikation, "myllrande aktiv masskommunikation", han tror allt kan bli bättre nu när journalisterna delar kontrollen över tidningarnas innehåll med sina läsare.
Men är det sant? Vilka är tidningsläsarna som anser sig vara med och bestämma?
AMI LÖNNROTH
ami@bibliobi.com