Stackars Gud - det brukade min mamma säga när hon läste i tidningen om det senaste illdåd eller extrema uttalande som gjorts i den högstes namn. Nej, hon var inte troende, hon tillhörde den generation, jämnårig med Ingemar Hedenius, filosofiprofessorn i Uppsala, som var djupt skeptisk mot den kristna läran och framför allt dess utövares pretentioner på att ha sanningen. Hade hon levat när Knutbyskandalen exploderade för fyra år sedan skulle hon ha fått vatten på sin kvarn. Stackars Gud skulle hon sagt. Och stackars Jesus!
Visst kan man förstå dem som bara ser religion som en föråldrad kvarleva från en gången tid, ett utslag av ännu inte avskaffad vidskepelse och folklig övertro. Samtidigt är intresset för existentiella frågor inte på något sätt i avtagande. Och för stora delar av vår invandrade befolkning utgör religionen deras kollektiva identitet. Men sådant som Knutby - hur ska man förklara ett sådant fenomen? För en tid sedan lyssnade jag på ett föredrag av Göran Bergstrand, präst och psykoterapeut och i många år direktor för S:t Lukasstiftelsen, som höll ett djupt inkännande föredrag om katastrofen i Knutby, något som han nyligen skrivit en bok om, Inte bara Knutby - drömmen om det fullkomliga. Han lyckades få oss att se de människor som var inblandade i de hemska och märkliga händelserna som just människor.
I stället för att klistra etiketter på personer som vi så lätt gör i den offentliga debatten kallar han dem vid deras namn. Det gjorde han också i sin tidigare bok, En själasörjares dilemma om det för snart 120 år sedan oerhört omtalade Yngsjömordet. Hon som i tidningarna genomgående hette Yngsjömörderskan får i hans bok sitt rätta namn, Anna Månsdotter.
Utan att gå in på detaljer vill jag gärna förmedla de slutsatser Göran Bergstrand drar:
1. Att vi alla, medier likaväl som allmänhet, har använt oss av Knutby som vi kunnat fördöma som ondskan inkarnerad och måla i de svartaste färger för att få chansen att se oss själva som vita. Men maktlystnad och utstötning och missbruk av människor finns i alla sammanhang, påpekar han. Vi har alla någon gång missbrukat vår makt över andra människor.
2. Att det farligaste som finns är drömmen om det fullkomliga, i varje fall när man gör anspråk på att ha uppnått denna fullkomlighet. Så som Knutbyförsamlingen gjorde när den ansåg sig utvald att ta emot Jesus när han kommer tillbaka 2009 eller kanske 2010.
Jag talade bland annat om detta häromsöndagen när jag var inbjuden till Lambohovskyrkan i Linköping där temat för ett antal samtal i år varit "Vad är viktigast i livet?" För mig är det viktigt att ta livet på allvar och därmed de människor jag möter, en regel som jag förstås brutit mot otaliga gånger, inte minst i min roll som journalist. Så lätt det är att sluta se människor som människor. Det är därför jag tycker Göran Bergstrands hållning är så befriande och ödmjuk! Men att det var provocerande för den publik jag mötte, det framkom i det efterföljande samtalet.
Ändå är inlevelse, försöken att förstå människor och deras handlingar och motiv enda vägen att komma vidare. Att förstå behöver inte betyda att acceptera men det kan ge en möjlighet att nå en annan människa eller grupp av människor. I Södertälje, där jag bor, har vi denna vår i en serie tvärkulturella seminarier försökt nå en djupare förståelse mellan gruppen infödda och invandrare, de flesta kristna assyr-syrianer som i många fall är djupt skeptiska mot sekulariserade svenskar. Religionen är stötestenen. Men den är där. Det är det vi måste lära oss inse.
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com